Det är en Lola Solstråla som skriver. Lysande klimat har sådan inverkan på mig. Imorse var jag farligt nära att stanna hemma från arbetet på grund av ett bakhåll som ville vädra sig eller snarare titta ut i tid och otid. Det kan nog klassas som en arbetsskada, när man skriver bajs mest hela dagarna, vilken färg det kan ha (gul, grön, svart), vilken konsistens (min äckligaste favorit är “kesokonsistens”, jag älskar liksom keso :() är det kanske inte konstigt att man börjar syna sin egen avlämning i klosetten. Jag kom fram till en bedömning av gastroenterit light, den utan kräkningar. Tarmarna fortsatte att vrida sig samtidigt som pengaångesten tog sitt stadiga grepp om hjärnan, och jag trotsade därför ränndefekationen och infann mig på stället där jag tjänar dineros. Det blev faktiskt bättre några timmar in på dagen (tack och puss bullermagen för det).
Några skriverier senare och jag pratade med min syster V om den uteblivna träningen och hur jag ånyo behövde svika henne idag. Att lyfta skrot när saker inte alls säkert håller tätt kändes som en särledes dålig idé. Blev dock så inspirerad av min egen lathet i kontrast till systers gymmande att jag promenerade hem. Kyssling kom och mötte mig på vägen, min fina pussgurka.
Annars har jag som vanligt funnit ytterligare energi i en burk Red Bull.
Ikväll sitter jag och lyssnar på swingkungen, och huj vad det svänger om Louis Prima, man vill ju bara dansa! Dansa rumpan av sig, dansa bort dyngan!
Äsch, jag kan inte riktigt gå och lägga mig än. Såhär blir det alltid framför Spotify “bara eeeeen låt till” och när den sången gått färdigt kommer ännu en som bara MÅSTE lyssnas på och detta besatta mönster fortgår i oändligheten tills tiden gör sig påmind om att det inte finns så många timmar kvar att sova på. Motvilligt släpar jag mig då till sängs och förbannar att jag inte gjort det tidigare. Knäpp? Javisst!
Det blir bara bättre och bättre i snäckorna för varje blädderblad. Nu med ljuv, ack sorglig country från The Louvin Brothers “Tragic Songs Of Life”. Duons ena medlem var tydligen väldigt självdestruktiv, suput med våldsamma vredesutbrott. Låtarna handlar om svaghet, synd, tragedi och frestelse. Fastnade mest för denna, en folksong, vilken kan höras i en helt annan upplaga, med ett helt annat band, i en helt annan genre 37 år senare. Det senare bandets frontfigur hade dock lika plågat sinne som duons ena hälft…
Elvis, Elvis, Elvis. Det går inte att inte tycka om vad som kommer ur Kungens mun. Här ovan bara 21 år gammal. Det är mycket möjligt att detta musikaliska tycke är genetiskt, som dotter till ett Elvis-fan utan dess like, min käre skapare. Pappa sjöng alltid Elvis-godnattsånger till oss när vi var minismå och på äldre dagar samlade vi ihop la familia för att se Elvis-konserten i Globen, i vilken Elvis närvarade i all sin dödliga frånvaro på storbildsskärm medan hans högst levande bandkamrater stod och spelade med sin instrument. Det var ganska coolt. Även fars barnbarn tar över gillandet, lilla söta Ella som till exempel håller på att lära sig Elvis-låtar per fiol, så himla gulligt.
Söndagen försvann lika snabbt som den kom, känns det som. Fortfarande mör, har gjort ingentinget igen, låtit disken stå, smutskläderna förbli i tvättkorgen… Sovit bort onödiga timmar, blivit ännu tröttare. Nu har det gått en vecka utan träning för orkeslösheten och det känns. Kyssling är en del krasslig och det är inte omöjligt att jag är på väg åt samma håll. Faktiskt tror jag att man alltid kommer vara lite småsjuk när man jobbar bland barnbaciller. Samtidigt kanske det byggs upp ett sjujäkla immunförsvar. Vem vet.
Tänkte försvinna in i drömrummet med ytterligare en bok jag köpte hem från rean, med inspiration från Veronica, nämligen Nick Caves “Bunny Munros död”, en litteratur jag glupskt lägger ögonen på, den är riktigt bra. Funderar på att vara så där arlatidig på tjänstgöringen imorgon så att jag kan gå tidigare därifrån. Är så långt man kan komma från morgonpigg, men är ännu värre eftermiddagsseg.
För nu ska det ljuda. Jag befinner mig i en slags tjänstgöringsdimma, ty den senaste tiden har jag egentligen arbetat rumpan av mig. Hela påsken gick åt till det. Och sedan är det svårt att låta bli alla extratillfällen när man vet med sig att det ger vinst i lönekuvertet. Men i alla fall, i den här suddiga jobbatmosfären klickade jag på bokrean hem ytterligare ting att göra innan jag dör (enligt test på Facebook är det alldeles snart, vilket får mig att undra varför jag gjorde den där jävla undersökningen eftersom jag är galet vidskeplig und so weiter, men gjort är gjort med utgångsdatum 100505). Den här gången ska jag lyssna mig till 1001 album. Jag vill tro att det här kommer vara en enklare syssla än att läsa de 1001 böckerna eller se de 1001 filmerna, med lite hjälp från min gröna runda vän Spotify. Om jag lyssnar till ett album om dagen kommer jag ha att göra i 2,742465753424658 år! Ni får också höra såklart. Första albumet ut är Frankieboy, vars musik tyvärr gör mig illa till mods, irriterad, uttråkad, slö, ja faktiskt lite arg. Och jag förstår inte varför. Den mannen bar på en väldigt bra röst. Men de jazziga tonerna till genren har aldrig tilltalat mig. Kanske skulle det gå bättre med ett glas vin, lite 50-talskläder, en stjärnklar natt med lagom mysitg berusat sinne och rött läppstift?
Nå, jag valde ut en låt från samlingen som var mer okej än de andra, inte lika argbiggebetingad.
Snart är det dags för god natt och sova gott. Imorgon ska jag undvika att ta mig till Söderns vita pärla och bara bara vara ledig samt se fram emot den nya veckan med after work och en Lars Wallin modevisning dit jag så snällt blivit medbjuden av fina Veronica (tack igen dollie). Med lite tur kanske jag får mig en ny hårfärg och blir luggad också. Med allra största sannolikhet kommer biljetterna till Barcelona och ja nästa vecka kommer bli en fin vecka.
Förresten är jag mäkta stolt över min fästman, han har ett vackert skal med ännu vackrare innehåll och en helt fantastisk hjärna. <3
Här har jag placerat en osynlig bild på dagens middag som ser ut som kräks men smakar långt därifrån. Varför den endast får bli en visualisering för fantasin är för att det krånglar med uppladdningen av outgrundlig anledning. Som det sig bör på en måndag kanske? Eller bara ett tecken på att jag måste träffa Jonh Blund inom kort? God var den iallafall - en vegetarisk kokosgryta med quornbitar, spenat, paprika, vitlök, lökpulver, ingefära, gurkmejra, champinjoner, ekologisk kokosmjölk och röd curry. Namnam.
Vaknade med den sortens huvudvärk som får en att starkt fundera på att dra täcket över huvudet och somna om. Men så kom ångesten över de pengar som går förlorade vid sjukdom och jag masade mig upp iallafall. På arbetet hade jag massagetid, inte helt fy skam. Stackars min stela nacke, skuldrorna och ryggen. Jag sitter aldrig rätt. Jag är för kort för mig eget bästa.
Anyhow, sedan kom eftermiddagen och det var dags för skivstångspasset på Friskis med fina syster V! Och döm till min förvåning, jag tränade bort huvudvärken, den rann bort med svetten som trängde genom pannan! Åh, jag älskar ju att träna egentligen, aldrig förr har jag känt mig så pigg, fräsch eller för att ta två dikteringsord; alert och vitaaaal.
Imorgon ska vi yoga och Alice-i-underlanda oss. Kyssling är saknad tågfarare norröver. Jag snickrar på en Spotifylista jag snart delar med mig av, “Lolas slowmotion” heter den och det jag kanske tänker mest på just nu är att ta mig till södra Sverige, till Malmö för att göra ögonfransarna längre, svartare för ett permanent resultat, precis som en annan Fahrman.
Idag har jag ägnat mig åt en sådan spännande sak som att gå ut 100 meter bort till affären. Solsidan ligger onekligen på latsidan och jag påverkas oerhört. Blev så trött på flingorna att jag la mig bredvid min nattarbetande Kyssling och sov bort några timmar. En åtgärd som gjorde mig ännu tröttare.
Inuti min huvudsvål just nu:
De första två handlar om den kommande drömresan och vad jag absolut ska göra den dagen vi enbart spenderar på egen hand i Barcelona. Katedralen som gör får huden att knottra sig bara vid en bildsökning på nätet. Sedan funderar jag på inköp, en juicepress så jag kan följa den bok jag köpt “Mirakeljuicedieten - Amanda Cross” (3 kilo bort på 7 dagar) och så den ständiga önskan om en iPhone.
Något annat extraordinärt har sannerligen inte hänt och det jag kan ge snötäcket idag ur en positiv synpunkt är att den lägger sig över stadens fyra nyanser av brunt, det vill säga husdjurens avkomma som ej ids plockas upp av dess ägare…
Denna strålande lördag blev jag smittad av solen, jag som nu är 31 år och 9 dagar gammal och faktiskt lite sliten och trött. Det var härligt av den himmelska äggulan att på detta vis ta sig fram bakom molnen och ge lite energi till mig och de andra människorna i staden. Jag hade bara sovit 4 timmar och 20 minuter innan jag steg upp från drömland för extra tjänstgöring, alldeles för tidigt på morgonen. Kom till Söderns vita pärla 06.27, pip. Och sedan skrev jag, skrev, skrev, skrev, skrev (haha, dessa upprepade skriverier får mig inte helt osökt att tänka på just… skrev) för att efter ett antal timmar inomhus utnyttja vädret utomhus med en fin promenad hem.
Sedan har jag mest varit glad, uppåt och på allmänt goshumör. Var bredvid kärleksjuvelen min i sömnmöbeln och bara var. Så mysigt med varat.
Det slog mig att Spotify har mycket men inte allt man söker alltid, och med mer noggrann nostalgisk undersökning fann jag ändå det märkligt att det har mycket gamla gotband och låtar. Sådana där man inte lyssnat på år men som etsat sig fast med hundra minnen så snart de ånyo når örat.
En av dem, märkliga Anna aka Sopor Aeternus med sin gråtdarrande röst. Orchestramotion som jag ofta befinner mig i började jag spara denna i min lista:
Och hittade sedan densamma fast här med den extraordinära stämman och det ledsna ansiktsuttrycket. När jag såg denna kände jag mest för att gå in genom datorskärmen, bara krama Anna och säga att allt kommer ordna sig… Men den är fin, trots det nedstämda:
Lördagen började skymma och mina alla hyllningar till svt2 som faktiskt kunde bidra en annars så utmärkt dag med en oerhört bra film “Hedwig and the Angry Inch“, vilken jag för övrigt kände mig säker på att den skulle vara i den tjocka 1001-filmerattseinnandudörboken, men var det inte.
Midnatt och jag ser fram emot drömmarna och sovmorgon imorgon. Känner för att göra glitterläppar á Hedwig, men får ta det en annan afton. Egentligen längtar jag till måndag bara för att det då inte är många dagar kvar till nästa helg som blir lite längre enligt schema och för att jag och syster V ska gå på vårat andra skivstångspass tillsammans. Natti.
Det fylls upp idag. Ännu ett åldersår plus ett förlovningsår med min älskade trolovade Kyssling. Det var han som gjorde min eftermiddag med dinering, konstnärstårta och en present bortom denna värld i underbarhet. Stuptrött är jag så jag fortsätter berättandet med bilder.
Efterrätt “jordtårta” med ett ljus gjort i äggskal vilken gick i tema efter den present jag snart skulle få. Chokladbotten, marsansås och annan botten indränkt i Kahlua. Finaste Kyssling kan allt och mer därtill. Framför allt att göra sin fästmö alldeles varm inuti.
Present! Midgeta = jag. Innanför detta fanns något guldbladat, alldeles, alldeles underbart…
… nämligen denna! Åh. “Dinéerna med Gala” - en kokbok av självaste mäster Dalí, i begränsad upplaga! Det finns 999 stycken och min är den 147:e. Dubbelåh, trippelåh.
Haha Lovely!
En vacker vårlig bukett erhälls av de fina kollegorna på plåsterhuset som även sjöng för mig. Min syster V kom förbi arbetsplatsen och gav mig en vacker orkide. Mysig dag med solskensväder och fina vänner och bekanta som kommit med fina skriftliga grattisönskningar i överflöd. 31 är ingen dum ålder, jag tycker att det känns fint att man fått leva såhär länge och är glad för livet.
Här var det tänt med en ganska långdragen frånvaro, ersatten av intensiv tjänstgöring - skriverier om avföring och vomering för det mesta. Slutbetalningen av drömresan i mäster Dalís fotspår är registrerad, vilket gör sig som ekande ljud i plånboken, varför jag passar på med alla extrapass jag kan och orkar med för att ånyo fylla tomhålet.
På tal om deg - jag har bevittnat ett riktigt Trissrikedomsfall, personal på plåsterhuset skrapade fram 100 000 pengar bara sådär en dag för inte länge sedan, för att sedan gå till “gångerrutan” och där skrapa fram 10! Det triggade min lotteriådra och jag tror nog jag ska önska mig sådana igen som födelsedagspresent, jag har inte alls många dagar kvar som 30-åring nu…
På tal om deg ännu en gång - jag bakar filmjölksbröd galet mycket nuförtin (eller okej 2 gånger på 2 veckor, haha), kanske det bästa bröd som finns, enkelt, nyttigt, gott. Det är vad jag sysselsatt mig med denna afton med samtidiga förberedelser i form av tilltugg till OSCARSGALAN! Yay! Inatt går den av stapeln och jag känner mig nervös, för vad vet jag inte Ruskigt nöjd över att fröken Farhman ska sitta som kommentator, hon verkar så rar tycker jag. Nåväl, 4 sorters gräddfilsdipp, 2 sorters chips, popcorn, glass, Red Bull, Coca Cola light, grönsakstallrik, varma mackor är på uppdukning. Mysigt att få sitta med min älskade precis som förra året och bevittna det hela amerikaniserade stordådet.
Lovely!
