Det börjar bli överväldigande nu. Drömresan. Undrar om det bara är jag som kan få ett enormt tryck över bröstet av något jag verkligen vill och ser fram emot? Kunde bara sova tre timmar mellan fredagsnatten till lördagen därav och vaknade mitt bland de tre och tänkte “det är såhär det måste kännas när man vinner en svimfärdig stor summa på lotto”. Men alltså, det är inte synd om mig. Jag klagar absolut inte. Är bara fantastiskt nervös på ett galet sätt.

Om jag hade varit kristen är det här som att möta Gud.

Både jag och Kyssling har lite klädbesvär efter insikten om vilka flådiga restauranger vi kommer dinera på, det kanske inte passar sig så väl att sitta i mysbyxorna liksom, hihi. Dessutom “behöver” jag klä upp mig varje dag, närmare Frälsaren i min surrealisttro än så här kommer jag inte och då vill jag vara vacker. Helt enkelt.

21:26

Oh, oh, jag glömde! Min kära mormor är kanske lite vimsig såhär på äldre dagar men kommer ihåg dåtiden som om den vore nu och när mor berättade om min stundande resa berättade mormor i sin tur om några bekanta konstintresserade till henne som åkt till Dalís hemland. Där hade de t r ä f f a t the man himself som tog emot dem - iklädd bara nattskjortan

Och sedan detta, det här är så fint så jag vet inte var jag ska ta vägen. Ih, nu åker vi snart! Ja om inte vulkaner vill annat förstås.

Igår när jag åkte till tjänstgöringen bara för att förstå att jag kommit dit för tidigt och åkte hem igen, tänkte jag att nåväl bara lite vila och sedan är jag på fötter på fredag iallafall. Tji fick jag. Vaknade 04 av en mage som inte ville behålla gårdagens middagsinnehåll, och den ville minsann göra “upp” en gång i timmen fram till 11. Sedan var det som om en spikhjälm satt på huvudet och svårt att röra på sig. Sängläge mest hela dagen. Blev glad att få behålla en halv matsked vatten (dessförinnan fick jag inte ens behålla mitt egna svalda saliv). Ska inte bli för ingående eller långrandig i detta ganska meningslösa sjuka inlägg, måste bara få skriva av mig att jag har världens bästa fästman som inte bara baddade min febervarma panna, utan även gick ut och handlade en magsjukas välbehövliga ting, och matade mig med blåbärssoppa <3 Middagen blev flytande, med blåsoppa, coca cola, vatten och treo. Nu känns det lite bättre men det är bäst att inta sängläge återigen och hoppas att magen behåller allt.

En fin grej (lite Dalí-tjatigt måhända):

Med huvudet fyllt av snor och is i magen sitter jag här och undrar hur saker och ting ser ut om exakt en vecka, exakt denna tid.

A) jag sitter här efter en förhoppningsvis frisk dag på arbetet och tänker på allt som kunde ha varit annanstans om det inte vore för naturkrafter.
B) jag sitter med min kärlekshälft på restaurang Mimolet, strax bakom Hotel Llegendes i Girona och intar en lite senare dinering.

Det är lite hjärnroulette det här! Kommer vi? Kommer vi inte? Kanske får vi inte besked förrän vi står där på Arlanda innan avgång, färdigpackade och klara. Dagens mest lugnande skrivna var i alla fall ett lovord om resan ställes in, betalas pengar åter alternativt blir man erbjuden plats på kommande höst likadana temaresa. Så egentligen behöver man inte bry sig så väldans. Livet är fint ändå. Det är som igår när jag betalade in nittiotusenniohundranittiofyra pengar till allas vårat Skatteverk, vilket onekligen är en ginourmous summa pengar. Men jag hade räknat med hundra lax och nu blev det “bara” nittio, så på så sätt kan man glädjas med det och samtidigt pusta ut som en ordentlig god medborgare.

I vilken riktning än kastbyarna rör sig är existensen självt att ha fått evig blåst i seglen.

En av mina favorittavlor med Dalí.

Min egna fotografiska tolkning av orginalbilden (gjord i gymnasiet) med lite ägg, ketchup, hushållspapper med mera.

Undrar just vad Nostradamus skulle säga om det här. The begining of the end? Själv är jag fortfarande sjuk och idag hemmavarande från arbetet. Det svider i plånboken, men jag hade aldrig pallat. Samtidigt är jag klistrad framför fönstret, sedan gårdagens himmelshow.

Idag, ett helt annat utseende, mycket fluffigt sådant:

Dagens absolut bästa val var att kvarvara i drömmöbeln när gryningen kom, således INTE masa sig upp för extraknäcks skull. Det behövde både min hals och jag. Vilken frihet att vara hemma en lördag, det har jag inte varit på länge nu. De senaste helgerna som passerat så har minst en av dagarna använts till pengatjäning. Kurera mera, jag låter nog söndagen bli arbetslös den med. Tar igen allt nästa helg (det ger trots allt fortfarande bra med stålars). Vaknade till ett mobilt kärleksmeddelande, som gjorde mig sådär mysig inuti. Kyssling kom hem, för jag längtar efter dig.

“We don’t have C in the Icelandic alphabet, so when you ask for Cash, all you get is Ash”. 

Mycket fokus på de saligas hemvist nu, fast en strävan att det med ro, för varför slösa energi och magknip på sådant som inte går att påverka? Nä, just det. Livet är så vackert i sin helhet ändå, hur många resor man än inte kan åka på, hur mycket pengar man än förlorar. Cyperrymdens tidningar har någon slags katastroffetish, som om jordeborna var bräckliga, gjorda av glas. Fan, det ordnar sig. Världen har varit utan alla slags “metallfåglar” innan de uppfanns. Onekligen fungerade livet ändå.

Utanför vårat fönster finnes alla möjliga “ský”.

Det är inte bara över Island ett sådant finns, inuti min lilla halvtjocka mage har även ett orosmoln av större kaliber börjat växa fram, ligger där och puttrar och fräser som ett annat lavaberg… Äntligen, äntligen, äntligen har biljetterna kommit fram per e-post idag men… det står onekligen en vulkan i min luftväg till drömresemålet, till exklusivitet, lyxhotell, semester, tvåmannamys och framför allt mäster Dalí. Den yttersta färden.

Hela morgonen har jag stillsamt försökt förlika mig med att det kanske bara blir förbränningsrester av min snara framtidsplan, som om Morpheus förvandlats till någon slags Satansskap och river det verkliga luftslottet till grått stoft. Det gick bra, till en början, dessa tankebanor. Allt händer av en anledning och lite mindfullnessframkallande känslor. Sedan insåg jag medan febern steg och rossligheten i halsen ökade för varje ord jag dikterade, vilken enorm förlust det skulle vara på det själsliga planet, kanske även det ekonomiska, och vad hemskt låg jag skulle bli. Ja, usch. Jag vet inte vad jag ska skriva mer, ska ägna mig åt att hoppas istället, svälja Alvedon och se om Blund ger mig någon ro i alla naturkrafters frågetecken.

(Kvällens album är Duke Ellington, men jag orkar inte lyssna.)

idag brast precis alla tilltänkta planer. Just som jag lämnade en mening föregående kväll om hur frisk jag höll mig “dricker Brämhults pressade apelsinjuice varje dag, det _måste_ vara därför!” till min allra käraste, öppnades ögonlocken efterföljande gryning (alltså denna) med en hals som gjorde sig påmind. Taggtrådskänsla. Inte tänkte jag mer på det, härda. Under dagen accentuerades besvären, med febervarm panna, glansiga ögon. Jag skulle behöva svika. Delvis min syster V och den efterlängtade träningen vi skulle prova på för första gången tillsammans, Core Bosu på Friskis & Fettis. Delvis en lika mycket efterlängtad vändejt med Veronica. Men det blev just ingenting av med det, suck och stön strösslat med besvikelse :(

Som om världens alla sjukligheter attacker mig, jag menar min gastroenterit light, och det här i hals - en lättare tonsillit? Som om det inte räckte har jag fått den månatliga “blödarsjukan”. Aprils damskydd: Libresse extra long, för det “praktiska” etuiets skull.

Ja, och Peter Steele gick och dog i hjärtsnörp bara 48 år gammal, frammanade med sin död några ungdomsminnen och musiken till dem. På tal om mellanting, stora organ fästa där, Kyssling min har åkt uppåt norr och lämnat mig som gräsänka, saknaden är djup och innerlig. Ja och sedan har inte drömresebiljetterna anlänt ännu och jag börjar katastroftänka som att jag bergis blir lurad på fyrtiosex lökar och hur tillförlitlig är egentligen en reseledare vars ena vän på Facebook är en politisk nykter alkoholist? Mina ord är hårda, men när man blivit lovad biljetter i början av månaden och sedan får höra att de istället kommer i början av veckan… och fortfarande inte har gjort det, ja då blir det som… se ovan.

Kvällens album är från en chokladfärgad, lite hulligare typ. Här sjungs det om “Blue Monday” vilken jag i mitt tråkiga tillstånd döper om till “Blue Thursday”:

Fats Dominos album kan hittas som vanligt här: 1001 album att höra innan du dör.

Det är en Lola Solstråla som skriver. Lysande klimat har sådan inverkan på mig. Imorse var jag farligt nära att stanna hemma från arbetet på grund av ett bakhåll som ville vädra sig eller snarare titta ut i tid och otid. Det kan nog klassas som en arbetsskada, när man skriver bajs mest hela dagarna, vilken färg det kan ha (gul, grön, svart), vilken konsistens (min äckligaste favorit är “kesokonsistens”, jag älskar liksom keso :() är det kanske inte konstigt att man börjar syna sin egen avlämning i klosetten. Jag kom fram till en bedömning av gastroenterit light, den utan kräkningar. Tarmarna fortsatte att vrida sig samtidigt som pengaångesten tog sitt stadiga grepp om hjärnan, och jag trotsade därför ränndefekationen och infann mig på stället där jag tjänar dineros. Det blev faktiskt bättre några timmar in på dagen (tack och puss bullermagen för det).

Några skriverier senare och jag pratade med min syster V om den uteblivna träningen och hur jag ånyo behövde svika henne idag. Att lyfta skrot när saker inte alls säkert håller tätt kändes som en särledes dålig idé. Blev dock så inspirerad av min egen lathet i kontrast till systers gymmande att jag promenerade hem. Kyssling kom och mötte mig på vägen, min fina pussgurka.

Annars har jag som vanligt funnit ytterligare energi i en burk Red Bull.

Ikväll sitter jag och lyssnar på swingkungen, och huj vad det svänger om Louis Prima, man vill ju bara dansa! Dansa rumpan av sig, dansa bort dyngan!

Äsch, jag kan inte riktigt gå och lägga mig än. Såhär blir det alltid framför Spotify “bara eeeeen låt till” och när den sången gått färdigt kommer ännu en som bara MÅSTE lyssnas på och detta besatta mönster fortgår i oändligheten tills tiden gör sig påmind om att det inte finns så många timmar kvar att sova på. Motvilligt släpar jag mig då till sängs och förbannar att jag inte gjort det tidigare. Knäpp? Javisst!

Det blir bara bättre och bättre i snäckorna för varje blädderblad. Nu med ljuv, ack sorglig country från The Louvin Brothers “Tragic Songs Of Life”. Duons ena medlem var tydligen väldigt självdestruktiv, suput med våldsamma vredesutbrott. Låtarna handlar om svaghet, synd, tragedi och frestelse. Fastnade mest för denna, en folksong, vilken kan höras i en helt annan upplaga, med ett helt annat band, i en helt annan genre 37 år senare. Det senare bandets frontfigur hade dock lika plågat sinne som duons ena hälft…

Nirvana Unplugged 1993, åh.

Men nu SKA jag krypa till kojs!