Viktexpedition 2010. Statens Lokaltrafik har försatt mig i en högst motionsinriktad sits vilket jag, för att vara lite könsneutral, både niger och bockar för! När jag stod där på kulturplanet, frusen om tår samt kind och mötte en buss i vilken människor vid påstigning betedde sig som packad sardin på burk, tog jag mitt vara till lägenheten, letade fram de rosa glitterraggsockorna, klädde mig gånger tre på överkroppen och med full mundering mot kylan, ganska snarlikt en michellingubbe, promenerade precis som Loma till tjänstgöringen istället. Milda makter vilken solig spatsetur sedan! Vilken känsla av frid.
Ja, och eftersom den kommunala trafikens problem fortskrider, vandrade jag även hem här ikväll. Således har jag idag sparat 60 kronor färdkostnad och vunnit motion á 60 x 2 minuters förbrännargång. Det är nästan så att jag inte vill att SL någonsin ska få sitt system att rulla igen, eftersom de med tvingande spark där bak gör så att människan hittar “kreativa” lösningar och faktiskt rör på sig istället. Bums med mig i säng nu, ty imorgon ska jag röra mina lemmar två ånyo, dock mycket tidigare.
Galenskap hos nalleman lämnar Lola förstummad en afton som denna. Djuren han älskade åt till sist upp honom. Lämnade en söndertuggad arm med klockur kvar i princip. Alltså jag vet inte men det här var kanske den bästa dokumentärfilm jag någonsin sett, utan att veta varför för killen var verkligen helt wacko.
Idag fyllde min ena syster år, men jag kunde inte ta mig till Körsbärsland, med risk för att fastna eller tillbringa oändliga timmar i pendeltågsförsenande. Uff, bara att gå upp 05.50 ut i det väldigt tillfrysta landskapet bara för att vänta på en buss som aldrig kom, en delad taxi till plåsterhuset, för att sedan därinne råka utlösa ett öronbedövande larm var som en känsla av måndag på en söndag. Men dagen fortskred till en helt lagom, okej dag där extrastålars intjänades varefter en slö sista helgkväll just slutade med den galne grizzlymannen framför ögonen. Och nu: Till sängs!
De som känner mig ordentligt känner även till min glitterfrenesi. Jag blir alldeles mjuk inombords av ljusreflekterande ting. Motvilligt gick inte Rykielkollektionen, särskilt den glimmande huvudsaken, mig förbi utan utvecklade snarare en stark intensiv vilja att ha den i min ägo. Tänkt som gjort i en komplicerad plan - innan extraknäckets början begav jag mig ut i ovädret på en kall resa till Täby, av alla ställen. På så vis tänkte jag att jag skulle eliminera shoppingvargarna som trängs, skuffas, knuffas, armbågas för att slänga sig över plaggen, köpa dem i kvantum för att en timme eller så senare sälja ut dem för et dubbla på internetauktion.
Och faktiskt, Roslagsbaneborna var lite lugnare. Jag köpte mig allt jag tänkt utan något speciellt slit.
Min, min bara min blingande huvudsak.
Det räckte inte med något blänkande på håret, jag köpte även en strassbeklädd tröja, randiga Sonia-strumpor och en annan kritstreckströja. Kände mig så glad och lycklig över mitt långväga handlande. Sedan följde förseningar utan dess like, en snålblåst som tagen från Arktis, extraknäck på Söderns vita pärla med Red Bull och skumraket för att sedan komma hem till världens bästa Kyssling som inte bara är underbar i sitt vara utan även kämpat att ta fram farmors gamla matta, som jag igår saknat så att tårar bildades i ögonen. Fina älskade <3
Jag funderar på att ta ett tjänstgöringspass utöver det vanliga även imorgon. Det är ingen hemlighet att landstinget inte har de bästa lönerna och överarbete är annars väldigt restriktivt med av ekonomiska skäl. Men då det kommer över 100 patienter per dag behövs våra skrivarresurser, så jag tänkte passa på att få lite mer klirr i kassan helt enkelt.
Vad nu? Börjar jag bli social? Kanske! Har brutit egenheten att bara vara och faktiskt bokat in mig för en after work med kollegor från den forna arbetsplatsen nästa vecka. Vilket storsteg.
Egentligen har jag nog tangenterat mig till en arm/hand av musliknande symtom, ambition på arbetet får fingrarna att glöda trots att jag inte alltid sitter rätt. Därför blir jag något kortfattad i afton.
Det enda jag ville få skrivet var att jag hittade en film i galalistan jag faktiskt redan sett, och den är helt magnifik och underbar. Det är inga mindre än bästisarna Wallance & Gromit som råkar ut för en minst sagt galen bagaremörderska. Åh, den är så fin! Se den!
A Matter Of Loaf and Death, kärlek <3
Jag är glad att min skaperska fått komma hem till körsbärslandet igen efter vistelse med övernattningar på plåsterhuset. Har bara ätit grönt- och fruktsaker för att ta vara på mina egna kranskärl. Dessutom blev jag mer drabbad av den halvtittade Food Inc. än vad jag trodde jag skulle bli, letar E1627468236432542345-medel i var sak innan inköp och handlar allt mer ekologiskt.
Nu - dags för sängmöbelstund, sakna min nattarbetare och fortsätta racet på tyskt vis ikväll.
Jag är lite besviken på guldstatyettsnomineringarna. Dessutom: hur ska galan någonsin kunna slå förra årets spektakel med Hugh Jackman i sin yttersta aktörspets? Det var inte många dagar sedan Baldwin, utsedd till en av årets programledare, snortade upp lite för mycket vitt i näsan på vippen till att kola av kolan. Och Steve Martin - ja visst han var något av en idol när jag var… 12. Kör med samma stil år in och år ut, lite torrt i längden.
Buuuuuu. De flesta filmer hittills sedda känns mest mediokra. Å andra sidan har jag 42 kvar att glo. Men ändååå. Det är som med säsong 6 av SYTYCD, den som skulle “nocka” säsong 5. Eller hur. Inte alls.
Allt ovan kan förstås bero på “period du rouge” (<– egen franska) som tagit av krafterna och lämnat orolig magvärk och surt allmäntillstånd.
Hursom, anyway, 3 filmer att stryka från listan:
An Education - går ut på att det är bättre att plugga än att gifta sig, typ. Småtrevlig sådär. Ärligen tänkte jag mest på att färga håret mörkt, operera in smilegropar och skaffa bruna linser bara för skådisen Carey Mulligan var så helt igenom bedårande söt.
Julie & Julia. Okej då, den här gjorde mig glad. En feelgoodrulle. Först blev jag dock väldigt irriterad på Meryl Streeps röst, vilken lät konstig, överagerad och jobbig. Det visade sig sedan att den Julia Child hon gestaltar just hade en sådan gräslig stämma och då blev plötsligt agerande väldigt bra. Handlar till viss del om bloggskrivande i vilket man kunde känna igen sig något oerhört.
Bright Star - gäääääsp. Orkade inte se hela igår, frågan är om jag orkar det ikväll? Långdragen romantik. Säkert fin egentligen med sann bakgrundshistoria om poeten Keats. Jag kan inte låta bli att förgås, behöver lite mer action eller sagolikhet.
Åh gånger flera. En hjärtformad utmärkelse, som kan skådas här ovan, har blivit tilldelad mig av finaste Katarina.
Den som har fått en award ska:
Kopiera awarden på sin blogg (jag har lånat Katarinas egendesignade)
Länka till personen som gett dig awarden: Katarina <3
Berätta 8 intressanta fakta om dig själv
Välj ut 7 andra bloggar du vill ge awarden till
Åtta intressanta fakta om mig:
När jag var liten hade jag en transsexuell höna som var min allra bästa vän. Pärla hette han/hon/den/det. Grejen var att denna underbart egendomliga fågeldjur med en fjäderskrud i grönskimrande ebenholts la ett ägg en gång. Ägget var ungefär åtta gånger mindre än ett normalt ägg och alldeles genomskinligt. Men hon/han/den/det gol också. Hon älskade att bli kelad med så var gång hon önskade att komma upp i famn eller bara sällskapa spatserade hon till våran veranda och gol i högan sky, tills jag kom ut för att klappa henne. Vid påsk bar jag henne under armen runt i grannområdet för att påskkärringa mig. Åh, Pärla. Jag kom på mig själv häromdagen att sakna henne något väldans. Vi skildes åt dramatiskt då ett lömskt djur (hermelin eller mink) tog Pärla till lunch en dag. När jag kom hem från skolan hittade jag bara fjädrar i högar, vilka jag följde tills jag hittade ett kadaver av det som var min Pärla i ett buskage.
Jag har även fött upp övergivna nästan kläckfärdiga ägg på mitt rum under en varm skrivbordslampa, vilka sedan blev till små pipande guldunskycklingar. Satte dem på golvet i ena änden av rummet, gick till den andra och ropade på dem och så vis lärde jag dem följa kommando.
Är något av en fiskbullefanatiker som i tid och otid kan få ett våldsamt begär efter fiskbullar i dillsås. De äter jag oftast direkt ur burk utan att värma. Mums!
Trots att det nu är flera år sedan tycker jag fortfarande att det är coolt att herr Stefan Ackermann (till vänster) från Das Ich - ett ganska stort industri/gothsynthband, var på efterfest i min lägenhet en gång. Jag minns att det var kvinnliga bekanta som faktiskt började småbråka över att få prata med honom. Löjligt. Schysst kille det där, han gick till 7-Eleven för att handla öl till alla kvarvarande efterfestgäster. Ja, those were the days.
Jag tror på omöjligheternas möjlighet, ty enligt mig är ingenting omöjligt. Det är enbart det egna jaget som sätter gränser. Jag har infriat många drömmar genom åren. Varit på de flesta platser jag velat se, Grand Canyon, Island, LA med flera. Ett tag kände jag att jag sett allt jag ville se men kom senare på att jag saknar några ställen. Ett av resmålen kommer redan hända i slutet av april, då jag reser i Salvador Dalís fotspår, får se hans museum i Spanien. Jag får rysningar av välbehag när jag tänker på det.
På tal om konstnären himself, jag är en djupt troende surrealist. Jag står inte ut med Picassos kuber och raka kanter. Det kanske har med mitt stjärntecken (fisk) att göra.
Ett knasigt tidsfördirv som jag hyser en slags hatkärlek till är att i timtal sitta och “gå igenom” mitt hår på jakt efter trasiga/delade/kluvna hårtoppar och när de hittats klippa bort dem med sax.
Den nakna sanningen - jag har varit exhibitionist en gång i tiden. Detta innebär att det finns artistic nude-fotografier på min (vill understryka att det inte är av pornografisk karaktär) bara hudkostym. Jag har även varit ute på klubbar med ingenting förutom flytande färgad latex och texten “less is more” ditskriven på ryggen i Stockholm och i London.
Sju bloggar som får denna award av mig:
Veronica: Min allra längsta och mest hållbara vänskap har jag med denna fina kvinna. Hon är mamma åt en galet söt liten flicka och vardagsbestyren med denna och övrigt får man en inblick av i bloggen.
Åsa: Medan andra bloggar om t. ex. test av läppstift och jämför med andra munkladd, bloggar Åsa om olika hypnotika och vilka som ger bäst sömneffekt. Så personlig och härlig att det inte ens går att beskriva.
Ann-Louise: Känner inte Ann-Louise men ändå känns det som det efter att man fått följa hennes vackra blogg från det att hon bakade litet Charlie-barn i ugnen, till att hon tog ut honom ur ugnen och har visualiserat allt med helt enastående bilder.
Anna: Min konfirmationskompis som har ett öga för second hand, pyssel, loppissaker, konst, design med mera. <3
Nelle: En gång i tiden utövade jag midsommargympa/stångdans och var då lärjunge åt vackra Nelle. Hon har inte bara ett ytterst fagert anlete, hon är G R Y M på det hon gör, och skriver bra på ett roligt och intellektuellt sätt.
Joanna: Min rara klasskompis i medicinsk sekreterar-utbildningen som inte ens gillade bloggar från början med motvilligt tvingades skaffa en i samband med en skoluppgift
Bjooti: Katarina men här i skönhetsmedlens skrivande, Sveriges i särklass bästa smink- och skönhetsblogg! J’adore! <3<3<3
Utan Alxeander McQUeen hade jag aldrig fått inspirationen till denna clownsminkning som jag kladdade på mig själv för år sedan, det var nog modeskaparen själv som fick upp mitt intresse för just clownmålning med den oerhört vackra visningen… vilket år det nu var… med spöklika karuseller, stickade döskalletröjor och så givetvis det kreativa spacklet. Så tack, med hopp om frid.
Just nu önskar jag mest av allt i hela världen att vara hos pappa i Körsbärslandet. Skulle vara fint att kunna sällskapa.
Det är i dessa tider mobiltelefoner är värda mer än liv. Krossad man i vad som förmodligen var sina bästa år gjorde hemvägen igår långdragen. Utan vetskap om den ödesdigra olyckan tänkte jag att meningen med tunnelbanestoppet var att jag skulle röra på mig, alltså promenera hem. Men en olycka är inte meningen alls. Med tryckande kissnödighet drog jag benen efter mig och hann inte mer än komma fram till min gamla avgasgata i Hornstull förrän allt rälsade igång igen. Förutom för den krossade mannen då.
Trötthet är känslan, det hade inte gjort något med lite vår. Börjar kännas magsjukt också, två kollegor är hemmavid på grund av dylika besvär… Den accentuerade pigghetsbristen gjorde tafatta försök till Oscarsracet. Igår började vi titta på Invictus, Prinsessan och Grodan och Food Inc. ingen av dessa dock från början till slut. Invictus verkade väldigt tråkig, Prinsessan och Grodan för Disneyaktig för stämningen och Food Inc lät oss se bilder av illa behandlade djur i matindustrins hemska grepp (föga förvånande dock).
Det vi faktiskt såg häromdagen var:
Up in the air. Helt okej rulle, kanske inte så speciell som jag tyckt mig läsa om den.
Den här dock, Fantastic Mr. Fox, den gillade jag mycket. Rävigt fantastisk! Rolig och gullig, krativ på alla håll och kanter. Cloney som spelar i ovanstående film gör röst till den här, och gör det väl .
Äsch nu måste jag gå. Eller måste. Nu vill jag gå. Ibland duger inte en 46 tums tv, ibland måste man även ha en mindre bioduk hängande från taket. Vilket vi nu har. Och som vi ska och kommer glo. Hemmabiokväll med moi - anyone?
Nä. Något mer sötsliskigt amerikaniserat á la Seventh Heaven-stuk får man leta efter. Duktiga välbärgade kristna som tar hand om en färgad stor kille från slummen. Den började bra, blev sämre vart eftersom och slutade som en sammanfattning av hela filmen, gräsligt. Att Sandra Bullock är nominerad till den skimrande statyetten för bästa huvudaktris förstår jag inte heller. Tyckte hon mest såg plastikopererad ut. Bottennapp för mitt visuella inre.
Här sitter jag och tänker, lite opassande nog, på min egen död och testamente. Kanske har jag sett för många avsnitt av “Himlen kan vänta”, kanske är det tjänstgöringen vid sidan om livets fram och baksida som gör det eller det faktum att jag lyssnar på Sigur Rós “Death Announcements and Funerals”. Var dag tackar jag min lyckliga stjärna för att jag får leva och har livet i behåll. Att jag var den som vann spermieloppet. Känner mig nästan religiös. Fatta hur skört livet är? Hur fort det kan ryckas ur ens händer. Jag hoppas på att få leva i en evighet och lite till, men tänker om nu det inte är min positiva dragning i livets lotteri så kanske man borde skriva ned saker och ting.
Ytterligare två guldkantade filmer har skådats, en tredje ska ses alldeles strax. Har man race, så har man:
A Serious Man, Coenbröderna har gjort det igen. Kanske tjatigt från min sida, men de äger.
District 9. Inte så mycket för utomjordingsfilmer (med undantag för Tim Burtons Mars Attacks då!) men denna var uppmärksamhetsuppfångare, ganska realistisk, rolig och sorglig på en och samma gång.
Jag sov inte mer än 4½ timme inatt på grund av störande grannar, när deras cigarettrök bolmade in i vårat sovrum och stack mig i näsan tänkte jag på hur trevligt det skulle vara att vara grannlös, bo i ett eget hus. Frustrationen ligger printad på Facebook och jag har även avreagerat mig till mamma i telefon. Jag är inte mindre trött för det plus ett arlatidigt pass på snabbhetens miniplåsterhus (fick tangentera om 1 minut (!) gamla varelser vilket var helt fantastiskt för att återknyta till livet självt) men nu tar jag ändå ut min helg här i afton med ledigheten framför mig. Imorgon ska det tas sovmorgon och uppdateras pass!
