Istället för att vara i färd med en kuslig uppklädnad, som dessa pumpatider amerikaniserat onekligen ger uttryck för, ligger jag till sängs på lakansnivå i vår amazing grace med spruckna läppar, snortjockt huvud, feberyra, bultande arm och tänker på hur sjukt svinigt det är att behöva fara i ohälsa av antigrisvaccinet. Att bli krasslig av en spruta vars intention är att hålla en frisk!

Det var i tisdags när jag - glad i hågen, något nervös och totalt osjuk anlände till Söderns vita pärla för en tjänstgöringsintervju. Hälsade på de mina saknade på min gamla lärjungeplats och blev där informerad att jag kunde få bli stucken efter utfrågningen. Javisst, det ville jag ju. Så jag stacks. Ingenting mer med det.

Därefter begav jag mig ut i höstmörkret för att skåda Gud. Min Gud. Konstnärsidolen Salvador Dalí. Och när jag stod där, millimeternära Hans målade penseldrag, varje strå av målarverktyget synligt för det blotta ögat, tänkte jag att nu skulle det inte spela någon speciell roll om jag skulle gå en plötsligt död till mötes.

Fast det ångrar jag givetvis nu här i mina bacillvåndor. Först måste jag faktiskt åka till Hans museum i Spanien, sen kan jag dö. Kanske.

Nå, den kvällen somnade jag som i en himmelsk dröm och vaknade morgonen därpå orörlig med migrän, kroppsvärk, illamående plus andra mindre trevliga biverkningar. Konspirationsteoretikern inom mig vaknade även han/hon till liv. Att fortfarande vara risig får mig att ta till tankar som att man kanske behöver bli av med befolkning, och således sprutar in influensa i folket i en lögn om att det är vaccin? 

Ja, inte vet jag, men nu vill jag bara få vara kry. Behöver energi till de sista studierna.

I övrigt fyllde vi tre år (kärlekstriss! <3<3<3) olämpligt nog samma dag som jag blev dålig.  Sedan tisdagens intervju (vilken jag fick ett ja på) har jag varit på ännu en och nu förutom la fiebre och komplotteorier har jag två mycket bra, fast helt olika tjänster att väga för och emot i framtidens vågskål. vilket är hemskt svårt, det är synd att man inte kan klona sig.

Glad Allhelgonahelg önskas till vem som än kommer över detta inlägg!

Och så hände det sig som så att praktiken avslutades abrupt  för ett i dagarna snabbt erbjudande om betald sysselsättning omgående annanstans men inom samma profession. Något så serverat och framdukat var, trots tanken om att enbart ägna sig åt studierna i godan ro resterande termin, för dumt att tacka nej till. Så det blev ett ja och imorgon börjas det heltid.

Chiliblomster som ett kryddat tack för den tid som varit från de kära, gulliga, underbara kollegorna på hela livets sjukhus. De kommer innerligt saknas mig.

Det skiljer bara en bit glas mellan hemmets kantiga inramning  och Stadens färgglädje.

Molnen sänker sig ned på besök i markhöjd. Bäddar med en sanslöst vacker dimridå.

Och under tak, ja innanför stenväggarna byts nyligen tillsatt lärjungetrygghet mot nya erfarenheter. En abrupt vändning i den tilltänkta närmaste framtidens lugnan ro, något som onekligen gör att pluggtakten ånyo bör slås på för fulla muggar.