En grekisk myt i brons. Om nymfen Echo och hennes älskare Narcissius (som blev förälskad i sin egen spegelbild). Utanför hela livets sjukhus finns detta verk, vilket är en av mina absoluta favoriter bland skulpturer. Så oerhört fint. Det handlar inte bara om den grekiska myten utan även om hur kroppen aldrig kan vara hel utan sin själ. Därför är inte skulpturerna kompletta utan sin vattenreflektion. Åh, så underbart genialt och vackert! Fredrik Wretman är konstnärshjärnan bakom det fina, i bilderna nedan är det jag som är fotografen (fångade dem under arbetets gång med hjälp av en av mina fina kollegor som kunde bidra med en lånekamera eftersom min hade dött på batteri).

Foto: (c) jag, Charlotte Allmo. Bilden är bakvänd och upp-o-ned för en sällsynt men alldeles egendomligt vacker effekt.

Åh. Jag säger bara åh.
Foto: (c) Jag, Charlotte Allmo.

Rättvänd.
Foto: (c) jag, Charlotte Allmo.

I övrigt är jag den som förmodligen aldrig kommer be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på länge. Och annars är det plugging, plugging, pluggingtime. Tenta på fredag och nästa vecka en större sådan uppe i norr. Stressen är påtaglig givetvis och för att stilla mitt nervösa hjärta har jag för den sakens skull tagit ut semester i dagarna två att  helt ägna mig åt studierna. Ovan ska få bli ett folderprojekt vi har inom kommunikation & information.

Idag blev jag vad man säkert kan kalla stenrik och alldeles förmögenhetschockad därav. Min morgon började med ett stillsamt adjö i bilddokumentation till slottsvåningen på hela Sveriges avgasgata, vars personlighet blivit avskalad efter vi tömt den på alla våra möbelting. Ett skal med fin tapet och förstås en alltid lika enastående kakelugn.

Märklig känsla att man aldrig lär sätta sina fötter i denna mer. Lägenheten jag fick med mycket tur, som om det var meningen, lägenheten som hjälpte mig från en stad jag skydde, lägenheten där knasiga hemskt morgontidiga efterfester med för mycket folk och en gång en tysk celebritet inom genren skedde. Ja, ack.

Men jag och vi tillsammans börjar ny kula på gatan som egentligen inte finns i kvarteret Tvålflingan och skapar nya minnen att minnas. Gammalt har bytts mot rykande nytt. Här är ganska opersonligt fortfarande men i takt med uppackningen börjar man känna sig, ja faktiskt, som hemma.