Nu har den blivit sedd, Harry och hans tonårsförälskade vänner. Vi följde upp en nyfödd tradition att picknicka i parken med gott tilltugg och se på bio - några i familjen emellan. Förra årets ABBA-bio byttes till annan slags magi än den musik kan ge. Tanto byttes till bratgräsunderlaget i Humlan. Om något föll mig ordentligt i smaken denna afton, förutom den goda pitan med vegetarisk fyllning och halloumi som mina systrar kokat ihop, och för den delen självfallet Potter (den var helt okej) var det denna kommande film:
Åh, jag inte bara föll, jag föll STENHÅRT och nu önskar jag nästan att höstens murriga omslag kommer och omfamnar Sverige snarast, bara så att denna ovan kan avnjutas i biografmörker.
Jag är hemkommen från frisk luft, fantastiska fjäll, lugn och mys. Bilder kommer senare då kameran fick en extra veckas semester tillsammans med Kyssling däruppe. Tåget hem igår tog cirka 7 timmar och där satt jag som en annan passagerare och sov bort en del tid, och timmarna som inte slumrades bort användes för läsning. Jag nådde slutet av Mary Roach likkultursskildring, hon öppnade med sin text upp ögonen för ett begravningssätt som jag (i nuläget) önskar ska ske med min arma kropp efter döden omfamnat den:
I övrigt känner jag mig under pluggtryck. Det är bara en månad kvar till nästa prov. Ja, “bara”, fast inte alls så bara. Tiden flyger som bekant. Jag behöver dessutom kontakta mina tilltänkta projektpersoner och liksom komma igång, mer än i tanken. Om allt skulle skita sig kanske man skulle ta ekologisk begravning som ämne? Resa ner till någonstans utanför Götet och prata med uppfinnarinnan. Men att förutsätta att min obduktionsteknikeridé ska gå i stöpet vore ju bara dumt.
Något jag behöver göra innan de sista dagarna av juli passerar är att gå till a r b e t s f ö r n e d r i n g e n. En instans helt främmande för mig. Och på tal om inget, om typ 2 veckor flyttar vi.
Annars har jag haft en eftermiddagsdejt med svärmor min och hennes syster. Jag hoppas jag anses vara en sådan där dröm som det talas om att de ska hava - di där svärmödrarna. Bjussade på mat på Loopen Marin som ligger vid vattnet på en brygga med fejkpalmer och solsken i blick.
Arbetet går i sin takt, det är lite trist att känna det där att tiden har ben och att fem veckor inte är jättemånga veckor kvar och att jag kommer sakna sakna sakna arbetet något så oerhört.
I afton blev det indiskt och Brüno. :) Den var lagom knasig, följde konceptet Borat med ny karaktär. Ingenting man inte sett förut och ändå kan man inte låta bli att häpnas över de där västlänningarna och deras syn på saker och ting. Stundtals ganska tragisk. Men fin. Mungipeupplyftande!
Dagens sjukhusarbete har gått som ugnsplåten innan kaksmet - smort. Jag vill fortfarande aldrig sluta men det är förstås något man aldrig kan veta i förhand. Läste i tidningen om att krisen väntas bli än värre och inte över på länge…
Dagens datormappsbild(er) - makabra och surrealistiska modellbilder. Dessa har jag favoriserat sedan mååånga år tillbaka. Hittade dem på http://www.cyberium.net/imagine/ en gång i tiden. Jag har döpt dem till:
Grekiska morfem, latinska deklinationer, dermatologi- och psykiatriterminologi ligger och trycker på i bakgrunden. Jag har ägnat en liten bit åt det idag, denna studiesöndag. Blev nästan lite brydd för solen som höll på att föra sommarväder, det kunde gärna ha regnat för att underlätta pluggandet. Helt sensationellt så längtar jag till mitt arbete, att det ska bli måndag! Det är helt fantastiskt! Efter imorgon kommer jag längta till torsdag natt då jag och Kyssling i sovkupé på räls tar oss till fjälls för en liten minikärlekssemester.
Jag tänkte börja med “en bild om dagen”, gå igenom mappar på datoren av hundratals bilder och placera dem här i ett annat bloggljus. Kanske finns det en historia bakom att berätta?
Det fick bli en serie eftersom de är i mappen för genren “döskallekonst” av den absoluta favoritkonstnären någonsin: Salvador Dalí. Åh. Jag är och har alltid varit en sann surrealist. Dessa är helt geniala, tycker ni inte? Tilltalade mig oerhört under min gotperiod, fast de gör det än idag trots att jag bytt ut det svarta läppstiftet och det vita ansiktspudret mot en mer “normal” (vad det nu är?) look. Fotografiet med de sju kvinnorna som utgör en döskalle är bara… ja jag vet inte ens vad jag skriva. Det är fantastiskt bortom oändligheten.
För ett år sedan kom ett litet oerhört sött liv till världen och för att fira dennas första fyllda år var jag inbjuden till kalas hos min vän Veronica som bakat till den sockrade lilltösen Det blev fikabuffé och svårt att tacka nej till de goda tingen även om jag just nu rapar tårta och känner mig aningens bullig om magen.
Vi skrattade till minnena av Yrrol - ack denna fantastiska film:
Galet rolig med en samtida faktiskt ganska mörk/eftertänksam underton. Nedan scen är alldeles genial på sitt egna sätt. Första gången jag såg filmen tyckte jag bara att det var en lång utdragen tråkig scen. Jag lyssnade inte. En bekant - Ia - som i ung ålder fick diagnos leukemi uppmärksammade denna dock med hennes besked om en alltför tidig död. Vi skrev en del till varandra om hennes räknade dagar, hennes syn på livet, det var så vackert. Sedan dog hon, 21 år gammal. Tänker alltid på henne när jag nu ser den här. Det är sanningen han talar om, Herr Cancer:
“Stör jag?
Det gör jag nästan alltid, på något sätt. Ja, nästan iallafall.
Jag måste berätta, jag kommer just från en gammal kvinna, och hon var mycket vacker och lugn.
Som om hon skulle ha väntat på mig.
Hennes hem var stilla, hon hade till och med bäddat.
Satt med händerna i knät när jag kom hon och log.
Man såg att hennes ögon hade sett vad de behövde se, hon hade en mycket mild blick och hennes händer - de var så spröda som vackert mejslade fågelvingar och hon rörde dem så försiktigt över kroppen när hon märkte att jag hade kommit, som om hon ville hälsa på mig.
Tala om att hon inte var rädd.
Men det… det är ovanligt.
Oftast blir ni ju skräckslagna när jag kommer.
Det är klart det.
Ni blir ju plötsligt om den naturligaste saken i världen; att livet är utmätt.
Hela er tillvaro ställs plötsligt på sin spets, där den egentligen alltid borde vara.
Jag menar… ni lever ju alla bara en tumör från döden trots allt och ändå så jagar ni genom livet som om ni var rädda att ni inte skulle hinna dö.
Det… hinner ni, det lovar jag.
Men hinner ni leva?
Ni får förlåta mig men ni verkar så vilsna ibland som om ni inte riktigt visste vad det är ni saknar så förtvivlat… tills jag knackar på.
Då blir livet plötsligt väldigt viktigt.
Varenda sekund ska tas tillvara, ett andetag är ett himmelrike, varje soluppgång är unik och alla futtiga småsaker som varit så viktiga betyder plötsligt ingenting.
Som om jag hade öppnat en dörr till livet.
Varför har ni inte öppnat den själva?
Nå,ibland knackar jag på lite för tidigt, det vet jag… men det borde ju vara en väckarklocka för er andra.
Och ibland drar jag mig tillbaka, självmant, och ger er stund till och det… glömmer ni aldrig.
Egentligen kanske jag skulle sätta mig en stund hos er alla därute, bara för att se vad som händer. Jag kanske skulle göra er en tjänst… vem vet?”
Välhängd 3,20 centimeters blick upp. Här fångad i sin egen skugga som kastats sig ut över takets vita duk. Kristallklart att även den ska följa med till våran nya gata och då ljusa upp över otaliga dineringar. Lysande!
Vilken fredag. Sitter och försöker vänja mig med döden. Några minut… sekunder in på en obduktionsvideo och det är inte helt lätt. Samtidigt ligger likdelar fullt synliga i samtliga köttdiskar hos ICA runt om i landet utan närmare eftertanke medan blicken far över de utplockade organen. Kanske väljs något av dem till middag den aftonen. Om djur kunde tala, hade inte vi alla varit vegetarianer då?
Funderingssnurr och hur illa jag än mår vill jag samtidigt inte ändra min projektidé.
Tiden tickar iväg. Snart är slottsvåningen ett minne från igår. Stillsamt ihopplockande av de tidvisande tingen från ur-minnes tider. En sovmöbel i ebenholts har inhandlats för kommande goda nätters sömn (oj, vad här ska slumras) och fast det är en overklighetens verklighet så räknas dagarna till tjugofem stycken då vi i den ska drömma på barockpianosgatan.
Kysslingpussar, Pavel, lyfta kobjällror, tv-begravning, popcorn, tårar. Lite coca cola på det. Staden utövade typisk “svensk sommar” varpå himlen öppnade och öste ur sig. Popkungens guldkantade kista glänste via dumburken och saltvattenlösning strömmade nedför kinderna som skrivet redan var. Minnesspektakel och osmakliga kommentatorer men det som berörde, det sorgliga i det hela, var tanken på alla som plötsligt började bry sig, hylla det liv som varit dem motbjudande i det icke-döda skedet. Och snällhetens baksida. Jag minns inte hur många gånger jag varit “för” godhjärtat, när vänlighetens respons mötts som ett slag i ansiktet… men aldrig skulle jag vilja bli hårdhudad för det, det är mig en outgrundlig fundering hur att vara andra egenskaper än just det skulle gynna mig.
Dagens arbetsrelaterade prestationer på hela livets sjukhus bar stolthetens krona. I telefonboken sökte jag efter sådana som hanterar lik, och blev nervös bara av att få träff på två hela stycken. Det tog inte lång tid innan en typisk fördom reflekterade mitt fynd, senare i lunchrummet. Namnen, så förutsägbara, är de? Nästa steg är att kontakta dem och höra huruvida jag får gå bredvid en dag eller vecka för att dokumentera deras arbetstimmar. Om inte annat intervjua.
“I train hard men in uniform and so not have the mastery of the women’s magazines lingo. I am neither willing nor able to communicate to you on some subliminal level with words like feel, burn and sexy or throw images at you of teen models with boob jobs and skin folds duct-taped under their leotards, in the hope you’ll buy my product. Kamrats, Ladies! I come to you from Russia with tough love.”
Åh, Pavel Tsatsouline är en riktig hårding till tränare! Gör man fel får man genast göra en massa armhävningar. Han tittar strängt genom rutan och man blir nästan lite rädd, alldeles för skraj att lägga ifrån sig kettlebellsen. 10 minuters träning och jag svettas mer än om jag skulle gå runt med yllesockor och tröja mitt i solen idag!
Längtar dock fortfarande efter min USA-leverans, Kysslings 8 kgs kettlebells är lite väl tungt för mig, otränad och daslig som jag är. Men, men. Ändå. Jag gillar Pavels “it will melt fat from your body” uttryck och hans ryska accent.
Imorgon blir det uppgång tidigt för att träna med ryssen och kobjällrorna i försök att få fettet att fullkomligt rinna av lekamen (det är så det sägs om de där redskapen, en hel hord ryssar kan inte ha fel?). Titeln på workouten är densamma som rubriken, gulligt
Så har jag presenterat mig för en herre som haft handslag med kronprinsessan, en politiker, minst två kända sångerskor och en brittisk premiärminister. Det är kanske den mest udda utfrågningen jag varit med om hittills, aldrig förr har väl någon gissat sig till ens stjärntecken efter födelsemånad i ett sådant sammanhang? Och vad hade egentligen det med någonting att göra? (det skrevs ner med andra kontaktuppgifter på ett papper). Fast det var så udda att det var lite kul. Kände inte av någon fjärilsmage. Iofs var det hela över på en 5 knappa minuter. Dessutom var vägen dit kantad av en bastubuss med två busfrön som tyckte det var lämpligt att släppa stinkbomber till alla passagerares kväljningar, Får väl se hur det går. Om det inte blir något var det nog för att jag luktade ruttet ägg från min färd.
Det blev fikabuffé och svårt att tacka nej till de goda tingen även om jag just nu rapar tårta och känner mig aningens bullig om magen.
