Vad Jonas Gardell idag skrev i Expressen kultur sid. 6 var ungefär lika vackert och insiktsfullt som de låt jag nyss la upp:
“Det som betecknas som “bisarrt” är allt det Michael Jackson som vuxen människa valde att återskapa sig som: en människa som överskred alla gränser och alla normer. Han var en svart som såg ut som en vit, en man som liknande en kvinna, en vuxen som ville vara ett barn.
Till slut kanske Michael Jackson var absolut sig själv.
Och vi hatade honom för det.”
Vidare skriver han om människornas censur av det som varit de närmsta åren vid dödsfall, att man hellre ser tillbaka på popkungen så som han var innan alla plastikoperationer och skandaler. Hela artikeln är så träffande.
“Kanske tyckte han att han var vacker.
Kanske var han vacker.”
Mobys Division är så himla vacker, bomullsljuva orkestertoner i snäckorna, just the way I like it:
Lite “smått” avundsjuk så här på den stillsamma kvällen på finaste Katarina som varit på dagstur hos Lamcôme i Paris och blivit målad av välkända händer, en resa hon är värd för allt hon gör för den bästa skönhetsblogg man kan skåda här i moder Svea. Det vore roligt att skriva smink, men det känns det som om var och varannan redan gör det (fast inte så bra som Katarina såklart) och man vill ju inte vara en kopieringskatt direkt.
Tänker skylla allt på solsting. Som det att jag nyss “råkade” beställa en kettlebell med medhörande dvd:s för hemmabruk från landet Väst! Igår var ju jag på fäst och när jag kom hem råkade jag liksom fylla i en ansökan om extraarbete vilket jag till min förvåning fick svar på och är välkommen på intervju nu i veckan :O Helt plötsligt sköljs jag över av en massa sån där töntig “pallar jag?”-känsla… men fasiken, det handlar om 4,5 tim 2-3 dagar i veckan, och med tanke på att jag ännu inte vet något om jobb efter höst så är det kanske lika bäst att jobba så mycket som möjligheten nu eventuellt ger?
Jag luktar svett och idag är det fest. Värmen har kokat hjärnan och tänker inte bry sig om ålderstillägget på armarna som kommer synas i den svala klänning jag dragit på mig. Endast 4 cider har inhandlats för kvällen, det var länge sedan jag berusade mig och jag har ingen lust med baksmälla eftersom jag måste upp 08.10 imorgon för att se le grand finale av Biggest Looser, haha :D Och 4 cider räcker dessutom gott och väl these days, salongsrusningen börjar ta vid vid 0,5 cider… så. Gräsänkling är jag också, saknar min fiskareKyssling.
Igår var jag ensam på avdelningen, det var ganska roligt faktiskt. Ansvaret och koncentrationen ökar med ens när man är allena. Jag trivs så bra, vill aldrig sluta arbeta där…
Mycket Jackson idag, och jag undrar givetvis, med mitt projekt ständigt på hjärnan, finns det en speciell kändisobducent, eller får vem som helst skära upp stjärnornas döda kroppar? Och hur skulle det kännas att dissekera och fläka upp inälvorna hos ett lik som i sitt tidigare levande tillstånd med röst och rörelser inbringat flera miljarder kronor? Jag bara undrar. “Hej älskling! Haft en bra dag på jobbet? - Ja, det var okej, har skurit upp Jacko Wacko i flera bitar på jakt efter dödsorsak.” Fast ett sådan konversation torde aldrig äga rum eftersom obducenten har sekretess (men skulle de i ett sådant läge låta bli att berätta för den allraste nära och kära?). Frågorna hopar sig.
Hursom, jag tror att det kan ha varit en befrielse för popkungen att kila vidare. Karln kan inte haft en alltför trevlig uppväxt (eller liv överhuvudettaget), vilket han beskiver nedan. Inte för att försvara något alls, det må vara så att även han gjort uschliga saker. Tycker klippen är så där allmänt fina rent familjärt och så, det gör jag.
Jag befinner mig i en snårig skog av flyttstädsfirmor. Det är inte förrän man är i behov som man ser hur många det faktiskt finns. Men vilken är av dem alla är bättre än den andra? Ja, ni förstår ju grubbleriet. Några mejl och offertförfrågningar senare har jag fortfarande inte kommit till beslut, och det måhända att det dröjer ytterligare en dag. Men sedan måste jag skrida till verket, sådant här göra får inte ta en evighet.
Paniksparade min skrivna dåtid - dagböcker på communityt Helgon.se som kanske helt oväntat kommer stängas ner. Sidan där jag lämnat spår av mitt liv, det känns faktiskt lite även fast jag per dagens datum inte går in där lika ofta. Hade anteckningar sedan 2004, och ett snabbt öga på allt nerprintat kan jag bara konstatera att mycket har hänt sedan dess. Jag växte upp, för att ta ett exempel. Allt som står där kan jag såhär år efter inte riktigt förstå att jag skrivit. Vissa saker är direkt pinsamma medan andra är ganska sorgliga (som någon en gång beskrev mig: “Ett glatt yrväder när man träffar henne, en melankolisk prinsessa när man läser henne” ). Dagböckerna var mitt bollplank. Vissa låste jag för att endast ha för mig själv, att skriva ner, och sedan läsa och på så sätt få ett perspektiv på känslorna utifrån.
Utan helgon hade jag kanske aldrig träffat vissa människor, både på ont och gott men mer gott förstås. Människor som blivit vänner. Ja, jisses att en sådan liten fissida i cyberrymden kan betyda så mycket
Och den brinnande stjärnan på himlavalvet ter sig paradisisk när den ger sken av varm, grönskande årstid, ett bubbel i min lekamen som guppar glädje likt det böljande blå. Vi fantiserar lite om Reimersholme, “till och med Horan (= Hornstull, Lolas egna anmärkning) ser bra ut härifrån” och ett plötsligt okänt arv eller lotterivinst i samband med att kunna skaffa bo på detta område. Det är här vi har tillbringat en glassig eftermiddag sittandes på brygga, med några vattendjurslinor utan napp i plurret och en lycklig liten Lill-strumpa som har fått erfara ett extrakalas i sin ära, två dagar innan hans födelsedag, bara vi. Ett azurfärgat trampdon att hjula med - det kan sannerligen inbringa ett brett leende över litens ansikte. Speciellt kul när färdigheten med att cykla utan stöd blivit realitet. Plus att bada då, givetvis. Söttusse.
Min inbillningsjuka fortsätter; om ett boende i Reimers och inskaffandet av en fin trampbåt (åh, trampbåt!) under förutsättningarna att jag får fortsätta/hitta annat arbete inom hela livets sjukhus, så skulle jag därmed alltså kunna färdas på vatten till min vardagliga yrkesverksamhet. Och när årstiden fryser till is, dra på mig ett par skridskor för samma resa.
Och sen igen: jag tänker/drömmer för mycket. Ibland.
Just nu funderar jag över lökstatus, är det knölpotatis? Och i sådana fall… ja, hur ska man finna sig i det?
Und so weiter.
Nåväl, mer sådana här dagar SMHI, I’m begging you please.
(förresten tog jag mental semester under lunchen idag med mina arbetskamrater, ut i det gröna bland vitrockar och blåtröjor för att äta mittemellanmål med de seende vilande på en ögonskön utsikt, brevid helikopterplattan. Det är fint att ta sig sommarlov trots utesluten ledighet på det här sättet, något jag definitivt tänker fortsätta med.)
Kyssling pratar om magifiske med sitt manliga syskon (till helgen ska det ske uppåt norr) och jag funderar hur många minuter till det ska ta för mig att smälta eftersmaken och de nertuggade persiljemozarellavitlöksrödcurrybiffarna så att jag kan förmå mig att gå till min kära förbrännarstol och göra av med lite hull. Som en liten uppdatering om den senast nämnda: ja’dore! Kan inte påvisa några siffertal eftersom vågen är nedpackad i källaren och alla måttband likaså. Men på plåsterhuset borde ju finnas något att väga sig med, någonstans.
Min midsommarsdag började inne på toaletten för att få lite enrum vid inslagning av en present jag tyckte Kyssling skulle få när han vaknade. Sedan har jag mest längtat till landet, och/eller till forna firanden på Tyresö, med min tjocka morfar i hawaiiskjorta som tog kommandot som lekledare och gjorde “raketen” år efter år. Fast morfar har lämnat det här livet, och lantstället på Tyresö har börjat ligga för långt bort och känns inte lika tillgängligt längre. Nu ekar Evert Taube genom Spotify, Kyssling har gjort underbara grillspett och jag har tablåat min tv-kväll i ensamhet (eftersom Kyssling jobbar). Men det är inte värre än vad man gör det till, och jag tänker ha en mysig afton med mig själv, lite vegetariskt tilltugg och dumburken.
Bakom allt gulblått papper döljer sig Neil Youngs blueray dvd-box.
Midsommarbekräftelse som en liten present med tillhörande kram från finaste chefen. Stoltheten över mig själv flödar inuti. Ingenting är omöjligt och nu har jag en alldeles alldeles egen liten äkta namnbricka att klä på mina kläder på arbetsdagar. Mina damer och herrar nu är jag medicinsk sekreterare på riktigt, åtminstone hela sommaren.
