Lekte amatörfakir på min sprillans nya spikmatta idag - och somnade som en liten fågelunge. Att detta grönstickiga fundament kan göra kroppen så oerhört slö. Trots aj och brännande hud kan jag inte låta bli att lägga kinden på spikarna och snart, precis alldeles strax ska jag köra det dynamiska programmet. A good bye! Var 80 kronor billigare än på många andra ställen på Livets apotek.

6 000 piggar för att pigga upp kroppshyddan.

Ja, och sedan istället för att vara sådär pluggduktig som jag borde vara, gick jag ner till veckoslutsalkoholisterna i Tantoparken för att kika på de levande döda som skulle vandra genom huvudstaden på stapplande ben (Stockholm Zombie Walk). De var söta och mitt utklädningssinne började genast längta till Halloween.

(förlåt min rubrik, jag kunde inte låta bli)

Så passerade veckan i ett ögonblick. Upp till norr (för intellektuell korvstoppning) hem och jobba, festa med jobbet och sedan idag utgöra den allra sista av dagen av årslång anställning. En mycket märklig känsla, det känns sorgligt men roligt fast samtidigt har jag heller inte förstått det än. Känns som om jag vilken dag som helst nästa vecka kommer att gå upp och åka till fel arbete, bara av vanans skull.

Blev avtackad i torsdags med blommor och presentkort som arbetskamraterna samlat ihop till, så himla gulligt. Fick trisslotter av snälla Lennart också. Och tårar i blick. Personalchefen berättade iom att vi var totalt fyra som blev avtackade (de andra går i pension) hade hon räknat ut att det var totalt 80 års arbetslivserfarenhet på förbundet som försvinner med oss.

Märkligt.

Natten till ära peppar Yann. Texten passar sig inte till fullo med ovanstående, men är ändå en “du gör rätt”-sång för mig just nu.

You know you’ll end up like the rest
Bitter and twisted - unless
you stay strong
And you
carry on.-  Yann Tiersen, Les Jours tristes

It’s hard,
but you know it’s worth the fight…

Att vandra på en efterbliven stig dagarna före en skolträff uppåt landet, är måhända inte en utopi för den viljestarke Lola som kom av sig och började sola latsidan.  Det är förvisso ingen kulingvarning där, men lik väl en engelskatentamen på tre timmar och allt jag får in i den här grå massan är sphygomanometer (blodtrycksmanchett) och axillary (som hör till armhålan). Och just det: knuckles, bara för att det är ett så sockrigt ord. Jag kan inte riktigt släppa vad framtiden kommer duka fram för mig (om något alls). Kommer bedövningsavdelningen kunna göra som de säger att de önskar - låta mig vara vitrocksbiträde där på heltid efter hösten låtit fälla sina löv? Om inte:  är studentambulerande receptionist en plan, Sickan? Dessa frågor till oändligheten. Den som lever får se och så vidare, under tiden behöver jag komma på ett kort engelskaföredrag som jag kan hålla inför klassen på tisdag. Hade gärna velat prata om cirkulerande spökhistorier på hela livets sjukhus… om det bara hade funnits några.

En förlovningsresa senare och jag är således hemma från Naantali igen. Resan var mysig men dyr, lite olycksbådande med tanke på det röda som bestämde sig att starta igång precis samma eftermiddag som vi åkte (och då är stället ett spa-hotell med tillhörande badparadis, bastu och grejer). Färjan var och kommer väl alltid vara en samlingsplats för tragiska själar, där sprit ses som livsexilir. Vi bestämde oss att inte låta denna resa kallas för förlovningsresa, utan tar en sådan vid ett senare tillfälle, minus båt och billigare mat och behandlingar.

Under dagarna har det även till slut blivit färdigt med en ny köpare av slottsvåningen, lite otippat (från min sida sett) en ödmjuk fotbollsfantast. Det blev för lite mindre än vi tänkt oss, men fortfarande bra med tanke på periodens bostadsmarknad (= inte direkt rusning med stundande semestermånader). Vi hade en liten privatvisning imorse för någon som kunde tänka sig betala lite mer, men som avfärdade det hela med att det var för lite förvaringsutrymmen. Tycka vad man vill, men fler förvaringsutrymmen än två stora garderober, ett utrymme ovanför den ena garderoben, dubbla uppsättningar av köksskåp och förråd i källaren i en etta, finns nog inte. Det verkade mest vara en dålig ursäkt för något annat… Men, men. Nu är det avgjort och på riktigt. Vet inte vad jag förs stunden känner, det är så mycket nu.

Hittade blåbyxor från det amerikanska året, k r ä n g d e på mig dessa på den tidiga morgonkvisten och förstod genast - de har oturligt nog förvandlats till mina fatty jeans. Inte ens i landet väst satt de åt som nu, jag kunde vika över kanten och ändå ha dem relativt löst sittande på höften.

Idag såg jag, ovanifrån som en annan Gud, någon som lagt hatten på hyllan, slungat frottétygbiten, men sedan fortsatte livet precis som vanligt. Köpte tvenne smultronväxter vackert böjda i en båge med tillhörande vita, lite gammeldagsa krukor med hög fot och ett kort i vilket jag kladdade en massa små hjärtan och tackade tusenfalt till den underbara lärjungepersonalen jag haft under mina sju prova-på veckor.

Om två veckor är jag på plats igen, men då “på riktigt”. Kommer då få tillträde till plåsterbyggnadens träningslokal, vilket känns lockande med tanke på det expanderande ålderstillägget.

Måhända har jag skrivit det förut, men jag skriver det igen - dagarna rusar liksom tiden.

Idag: praktisera halvt på hela livets sjukhus och vinka av praktikantkollega med tårta, åka till stadskärnan för lite snart exjobbs avslutnings/tacknings-evenemang med den administrativa personalen med möte, promenad, klotkast och medelhavsmeny, plus tre starka cider och trevligt på Rålamshovsparkens klothak.

Imorgon: praktisera hel dag och sista dag (innan höstens sju praktikveckor börjar igen). Bjuda Kyssling på indiskt och kärleksbehandla denna underbara karl. Städa, rensa, städa, plugga i slottsvåningen.

Lördag: se fredagens sista rad och tryck “repeat”. På eftermiddagen; se Buddy Holly med min nu pensionerade skapare (pappa).

Söndag: dunderputsa slottsvåningen innan förmiddagsvisning, arbeta extra på kongress från lunch till afton.

Måndag: jobba på “gamla” jobbet. Gå tidigare i syfte att hinna ut till Haninge där det ska skrivas hyreskontrakt på de nya kvadratmetrarna, åka hem, putsa lite inför kvällens visning, göra sig iordning, gå på kongressfest på Münchenbryggeriet resten av kvällen och klämma in lite spänning/nervositet över morgondagens kommande budgivning.

Tisdag: jobba på “gamla” jobbet, vanlig tid. Åka hem, packa, åka till de stora båtarna i hamn och låta dem färda oss till Nådendal på våran förlovningsresa.

Onsdag: vara i Nådendal, bli knådad, spa:a och kärleksfylla mig hela daaaaaan.

Torsdag: färdas över de sju (nåväl) haven och hem till slottsvåningen dit vi anländer tidig kväll.

Fredag: ledig dag, bör anpassas helt och hållet för pluggilainen, engelskatentan osv…

Lördag: samma som fredag

Söndag: samma som fredag

Måndag: jobba på “gamla” jobbet, gå tidigare, åka tåg fem timmar till Östersund för sammankomst.

Tisdag: Östersund sammankomst kl. 08.30 - 20.00 (!)

Onsdag: Östersund sammankomst hel dag, hem med tåg em.

Torsdag: jobba “gamla” jobbet, gå tidigare för ordförandefest till kvällen nalkas.

Fredag: jobba “gamla” jobbet, halv dag. Allra sista arbetsdagen på stället (sedan 8 års anställning)! Bära på märkliga känslor med tanke på det.

Lördag: passerar kanske obemärkt med iofs en massa plugg

Söndag: samma som lördag

Måndag: börjar sommarvikariat hela livets sjukhus! Och så var det plötsligt en första av juni…

Helgen därpå kan jag förhoppningsvis däcka deluxe med gott samvete!

Jag är på färd tillbaka till dåtiden efter varje låda som plockas upp och gås igenom. Min ge, vad jag samlar grejor. Jag slänger aldrig. Förrän nu, för det har tänts ett ljus över mina grå att ting som ligger nerpackade och förblir nerpackade egentligen inte behövs. Särskilt om det handlar om kvitton från 2003 eller liknande. Däremot är det roligt att hitta betygen från Amerikat, vilka jag trodde var borta. Och gå igenom “Olsten” (nuvarande Adecco)-pärmen och inse att man minsann suttit i receptionen hos både Riksåklagaren och AMS, ett tryckeri och reklambyrå därtill, något som nästan gått mig förbi. Ack dessa minnen! Skollapparna som skickades fram och tillbaka på klasstid i USA, där det står något om avsakanden av pojkvän (jag var en helt oskriven sida på det planet back then) och att man kan tänka sig att “anyone would be nice”. Haha. Dessutom hittade jag papper från 1970 då min farfar Charles (avliden sedan länge) varit på konferens. Se där, se där. Den som spar hon har…. alldeles för mycket!

Har till och med kvar en gammal rutten kaktus i en elefantkruka som jag fick i födelsedagspresent när jag kanske var typ 6 år…

är den ute för allmän beskådan, min fina lägenhet:

http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3L92SL2S2S5BQGMF

Ännu en dag mot sitt slut och boendet har poserat framför professionalitetens vidgade kameralins, vilket till synes var finfint. Hoppas den observationen gör sig likadant i publikation på nätets rymd fredag. Hela livet i sin materiella form rensas ut och stängs ner i låda efter låda, tiden går fort, lika bra att fixa och dona dagligen.

På plåsterbyggnaden försöker jag lära mig det ganska invecklade flexsystemet och jourbokningen för sextiotalet vitrockar. Jag har bestämt mig att nöta varje morgon, så kanske det sätter sig till slut. Annars handlar det om diktering, kassa, korrenspondens, registreringar av olika slag, jag har faktiskt gjort en powerpointpresentation av fixering av nasaltub (det ni!), springa runt i olika ärenden (posten, journalarkivet, verkstaden…) med mera. Som fisken i det vattniga blå trivs jag.

Min ryggradskarl som arbetat/slitit hästkrafter för att få iordning här medan jag varit lärjunge på hela livets sjukhus. Vilken mest skinande guldklimp bland alla världens skatter. Jag längtar sannerligen till min uteblivna lön kommer mig åter så jag även kan uttrycka min tacksamhet med tjusiga välsmakande middagar på restaurang och andra romantiska ting. <3 *kärlekar genom cyberluften*