Hejhej heja på dig ljuvliga dag! Vad fin du varit. Satt skinande känslor i rörelseapparaten. Solstrålat humöret. Det hjälper förstås att befinna sig på en trevlig och inte minst skrivet trivsam lärjungeplats. Idag förutom att skriva av läkarnas ordagranna diktering har vi på avdelningen gjort en s.k “teamstärkning” med att tillsammans gå en tipspromenad i Tantolundens finfina park, med stavar. Hurtigt värre och skönt som tusan. Blev därefter fylld av energi och riktigt riktigt sugen (kors i taket!) på att börja träna mer på allvar. Speciellt när jag såg hospitalets motionsanläggning… oj, oj.

Visst har jag skrivit om allt som händer, om än ganska kryptiskt? Imorgon är det dags för fackmöte på Scandic Sollentuna i dagarna två, vi har även fått ja till att komma på visning för nyproduktionslägenheter i Midsommarkransen, något jag måste hinna att titta mellan möte och middag imorgon. På fredag åker jag till Sundsvall för en liten helgsemester med Kyssling och Lill-strumpa o familj på Kysslings sida. Om saker går som det är tänkt kankse det blir ännu en semestertur till Åre inom snar framtid. Dagarna springer maraton och snart är det verkligen inte långt kvar till en första av junis alla dagar.

Har ägnat mina vakna timmar på hela livets sjukhus idag, som lärjunge en period 2 på sju veckor. Plåsterbyggnaden där man välkomnas med kramar, värme och vänlighet. Det är inte illa det, inte dumt alls faktiskt. Att få höra hur väl man passar in i gänget, jubel och applåder för en annan sak man sagt, ja.. det är fint.

Nu ligger högskoleprovet bakom mig, och jag skrev kanske inte di bästa poängen men ändå. Sista dagen på arbetet i fredags, för sju veckor framöver, känns märkligt. Jag hänger liksom inte med i mina egna svängar. Imorgon bitti ska jag sminka brorsdotter inför ett gymnastikuppträdande.

Kyssling var förövrigt (och är alltid förstås) så rar, hade förberett våran långa provdag med dricka och måltidsersättning att ha i pauserna till oss båda, på det hade han dessutom köpt pennor och linjaler och plockade fram allt nödvändigt åt mig imorse. Åh, min karl

Same as last year, James… fast med några fler tusingar upp. Najs.

Framtiden ligger i mina händer, men nu när saker börjar rulla i allt snabbare takt tar sig tryggheten en törn. Krokodiltårar nedför mina kinder med en tanke att det ställe jag måhända till och från föraktar är stället som ändå erbjuder någon slags social kontakt och enda vänskap. En ganska dramatisk skildring, menstruationen talar. Vilket jag botar med glass.

För mycket på hjärnan, oändligt tankesnurr?

Ganska uppenbart när ens väns katter g l ö m s bort, vilka man skulle agera vakt till med mat och vatten 

Göra en Aschberg & Fylking. Tänk att få lägga sig i graven (ja, lite senare givetvis) med erfarenheten att ha promenerat igenom hela Moder Svea. Åh. Vill också.

Sedan har jag försjunkit mig i tanken om en bostadsflytt till en trevlig etagelägenhet. På måndag kommer beskedet. Tills dess drömmer jag och kanske kommer det kvarstå som en vision för det inre även efter måndag, men, men.

Nu har jag hakat på trenden jag förvisso inte förstår mig på. Tenderar onekligen att göra ALLT annat än att plugga som jag mig bör. Ooops. Lördagens strålande väder stängs utanför och inne i slottsvåningen sliter jag ut mina öron för att försöka höra diverse gamla diktatinspelningar. medan jag, som skrivet redan gör, försöker göra precis allt annat.

Det blev aldrig någon fest som tilltänkt i lördags, det blev just ingenting… tänkte jag skriva. Men det vore att utesluta sanningen eftersom det i all realitet ändå blev en lunch/middag med la familia på den underbara restaurangen Koh Pangan. Där fick vi en överraskande och hemskt trevlig kombinerad trettioårspresent och förlovningsgåva - en kryssning till Nådendal i Åbo med övernattning på femstjärnigt spahotell! Enligt reklamens utsago kommer man lämna stället med känslan av att vara en helt ny människa.

Om jag längtar?

Helt ofantligt storslaget galet mycket.

Bild lånad av: http://www.grandtours.se/Pages/showimage.aspx?fileid=419

Bilder på min hud från fornstora dar, tagna av: Onna Heinonen http://www.onnaheinonen.com/

Är det såhär det är att bli gammal äldre; att gå och längta efter sin ursprungsform?
En gång välsvarvad mitt fyller ut sina breddgrader öst som väst. Middagen hämtas från en sådan där kedja och intas sällan utan dessert som grädden på moset, bestående av knölfrityr samt något glassande. Det sistnämnda användes även som en viss komfort vid miserabla studiestunder. Dags att börja dela morgonens tidiga timmar  med Marie, Carmen och Claudia igen.
 Saknar dig, Kroppen.

Jag sitter och rensar gamla dokument och kom över min egna skildring av min 25-årsdag. Jag saknar mitt dåtida sätt att skriva. Lite skrämmande att jag inte riktigt kommer ihåg vilka personer som står bakom namnen jag skrivit ut. :S Att konstatera så var jag en aningens bitter 25-åring. Härligt att livet vände mot det bästa liv någonsin.

“Torsdagen den 11 mars 2004 vaknade jag till mitt förfall okristligt tidigt, redan vid 05.55 för att vara detaljerad, i syfte att tvätta kvällens utgångskläder. Jag hann sova några gånger emellan tvättmaskinens och torktumlarens arbete. Därefter åkte jag in till staden Slödder och mötte upp min ömme mor som bjöd på fylledagslunch på Sandys. Listig som en räv och med sug i blick och mun övertalade jag henne att vi även borde dela på en av deras helt fantastiska chokladmuffins. Mors kompisar från viktgruppen var tydligen också på plats och jag blev presenterad som den dotter jag är samt att det var på dagen som jag blev 25. ”Grattis!” sjöng tanterna i kör varpå den ena fortsatte ”Åh! Tjugofem! När jag fyllde tjugofem var jag gift med två barn!”. Stackars sate, tänkte jag men log som den sötaste ättling till mamma iallafall. Jag kom på migsjälv att inte ha så mycket att samtala med min ömme moder om trots att jag försökte hålla mig till alla möjliga sorts frågor. Det slutade med tystnadens tuggor. Jag hann svänga in på H&M innan bussen gick för att inhandla lite billiga saker som skulle göra min kväll såsom pincett, rakhyvlar och ögonfransböjare. Under tiden hade min söte mor inhandlat ett stycke tulpaner åt mig, vilket var gulligt och rart.

Resten av eftermiddagen ägnades åt yta. Jag kände mig bra. Det var inte så farligt att fylla ett fjärdedels liv iallafall, tyckte jag då. Om kvälla kom känslan att jag nog skulle få fira mina år alldeles allena. Jag funderade mycket på var jag skulle gå om det nu skulle bli så. Jag fann ingen större lösning på problemet. Sedan ringde allra sötaste dvärgprinsessan min och meddelade att hon skulle komma. Och sedan ringde Jessica. Och Jimmy. Och jag blev glad.

Peppar var utrustad med en bitsk personal. Jag såg ut som ett troll i mitt lockiga hår, men för övrigt var sällskapet inget grus i ögonen så jag vet inte varför den elaka satmareservitrisen blängde för. Martin och Martin kom och straxt därefter Åsa, Daniel och Klara. Jag blev överraskad och alldeles varm om hjärtat över att människor kommit för min skull. Det var fullt hus och vi alla kunde dessvärre inte sitta tillsammans till en början. Den sura servitrisen var noga med att låta oss veta att när de fick matgäster skulle vi minsann få flytta på oss. Det verkade inte spela någon roll att det fanns andra människor som bara satt och drack det var vi vi vi som var tvungna att avlägsna oss. Så vi drack en del. Och beställde in nachos så egentligen kunde vi klassats som matgäster. Faktiskt. Men så kom Kostymherrarna som hette Rik i efternamn och vi blev utskjutsade. Ett bra förslag ledde oss till Sugar Bar istället.

Krisen. Jag säger att krisen är nära. Två år kvar till en rockstjärnedöd och jag är inte ens känd än. För gammal för att bli just någonting alls.”