Sov sött lilla Uppmuntraren i Frysskåpet.  Nu slänger jag dig efter en fyra (eller längre) års vänskap där du fått stå i kylan, som till slut förfrös bort ditt ena öga, med ditt gulliga leende i syfte att höja mina dåliga sinnen till det motsatta upp mot skyarna. Och som du lyckades, pumpan. Inte en enda gång hade jag heller hjärta att äta upp dig (jag gillar inte marsipan) så när jag fick dig av Chokladpinglan Constance från Ur-landet Schweiz så hade du en självklar plats i kölden såsom i mitt hjärta.

Skänker även tankar till sugfisken och malen Arnold som tydligen fastnat i akvariets prydnadsdöskalle utan räddning i sikte och somnade in på plats. :( Dödsbeskedet kom som en smärre men framförallt snurrig chock efter jag entrat hemmet på stapplande ben efter en helt fantastisk mysig och trevlig kräftafton hos underbara Katarina.

Och förresten, hejdå alla jäkla fetmapizzor jag INTE kommer sakna!

Inte menad självdestruktivitet råder här bland kvällstimmarna. Efter senaste benpoleringen växer håren inåt under huden och känns ungefär som en någon tuggar på skelettet vilket klias till sår. För att råda bot på det hela låter jag spirorna utsättas för hett duschvatten och ett massivt scrubbande för att avsluta med en intensiv soothing recovery mask (för ansiktet från Acnespecialisten haha) på de stackars knottriga, röda och utsatta. Bisarra tankar om amputation är inte alltför avlägsna när det är som värst. Ajaj.

Inatt drömde jag om Selma i pappersform som jag hittade på trottoaren och jag blev givetvis överlycklig. Det hade inte varit så dumt att ha en sådan sedel just nu. Man saknar inte pengarna förrän de rymt från stallet. Och då sömnillusionerar man om dem.

Internetlös (eller fri om man så vill) som jag var flera dagar förra veckan har gjort mig rätt slö på cyberfronten. Ganska skönt måste erkännas.

Det var tunga moln över 50-åringen och regnstänken fördröjde hela showen tills några modiga dansare (förhoppningsvis utrustade med halkskydd) trotsade vädret. Men det räckte inte för mig. Jag gillar att bli hänförd av kroppens oändliga böjelse till rytm, jag gillar att tappa hakan medan jag förstenad och storögd tittar på den engelskspråkiga “So you think you can dance?” på televisionen. Alla dessa intryck av totalt “W O W” som väntades kom aldrig. Mediokert. Dalí-koregrafin var en skymf mot min konstHerre.
Jaja, men vad gör väl någonting om hundra år? Det blev en mysig promenad hem istället.

Per dagens datum är pengapungen så mager att jag handlar mat med mitt ituklippta guldkort (som halverades i syfte att aldrig använda igen… jamen visst serru) på nätet. Det är mest pizzerier som tillhandahåller sådana tjänster och middagarna lägger sig i ring runt midjan med all säkerhet. Så underbart tragikomiskt Nio kronor på kontot men nu är det faktiskt bara fyra dagar kvar till lön för mödan.

Jaha, nu sitter jag och ryser igen. På det där behagliga sättet. Mysrys. Snart ska vi iväg och fira en dansant 50-åring - Balettakademin celebrerar så många år på scen med ett jubileumsframträdande i Vita Bergsparken och det som gör min hud till rakat kalkonskinn (va?) är ett inslag som man kallar: “Dali in glass”. Jag ser framför mig surrealistiska rörelser och konstiga mustacher… Salvador är gud och allt därtill för mig. Plus att jag älskar ballerinadans förståss.

I´m not doing drugs, I AM drugs!

G l a s s drinken som blivit namngiven efter pålspetsarn den store gjorde gårdagen snurrig och dagen idag bakfylld. Men vid alla vampyrers blodssug, den släcker törsten på ett högst tillfredställande sätt. Två välgjorda underbara drinkar till ett futtigt pris av 116 riksdaler, ja vad ska man säga? Det borde finnas fler måndagar i veckan med arbetsfria tisdagar så man kan hälla i sig som om det inte fanns någon morgondag för att skriftligt överdriva lite smått sådär.

Alldeles förträffligt gnistrande framstår Eder undertecknad förmedlat via denna fotografiska framställning signerad min allra käraste hjärteangelägenhet Kyssling.

Efter att ha passerat Naviya några gånger på våra promenadstråkar så har jag uttryckt en önskan om att testa deras kök - thaimatsbesatt som jag är (och med en liten dröm om att besöka Huvudstadens samtliga thairestauranger…). Så hittade jag deras hemsida och nu är jag förälskad! Jag menar har man maträtter som döpts till “Drunk Ocean Monster” , “Spelar ingen roll” och “Jag vet inte!” med en liten historia bakom varje namn, som serveras i olika rum t ex “The Gecko Room” - så tilltalar det mitt hjärta, det bara är så.
Jag gillar också fabeln om Naviya. Inredningen liknar Koh Pangan - ännu en thailändsk servering jag är hemskt förtjust i. Ikväll innan blodsugardrinkarna kommer vi äta där och det känns som att det kommer bli en matglad succé.

Uppdatering 12/8
Jo, stället var mysigt och maten god… om än lite väl dyr kanske.

Det blev inte som tänkt. Det blev faktiskt inte alls. Några sekunder in på första scenen började himlen vrida ur skurtrasan varpå en välklädd herre i tjockt smink tar ett steg fram och säger: “Kära publik. Det börjar regna och vi måste därför avbryta.” vilket de trogna åskådarna (även jag) tog som ett slags skämt för att snart inse att det var sanning. Publikmummel och ett hav av paraplyer bildades, de som uttryckte bakslaget högt sa: “Tråkigt” vilket var precis det ord jag tänkte. Jag förstår inte riktigt att det inte rustas bättre för dålig väderlek… så som den har växlat de senaste dygnen. Tacka vet jag sommarbion som kör oavsett.
Ikväll ska jag skölja ner min besvikelse med ett par drinkar eller tre..fyra… fem på blodsugarnas cocktailbar; Vampire´s Lounge på Östgötakällaren. Mums!

När den rike Buoso Donati drar sin sista suck börjar intrigerna om vem av hans giriga släktingar som ska tilldelas den största delen av arvet. Den illa beryktade Gianni Schicci anlitas för att reda ut familjetvisten … på sitt eget speciella vis. Låt dig översköljas av fantastisk musik och starka personporträtt i detta skruvade familjedrama. Folkoperan ger i samarbete med Parkteatern Giacomo Puccinis komiska opera, i regi av Mira Bartov.

Så vi trotsar det gråa kyliga och beger oss till Vitan om några få minuter… Förhoppningen säger mig att musiken kommer göra mig varm. Jag är en hopplös sucker för opera. Det känns fortfarande lite trist att jag aldrig kom vidare till en andra intervju hos människornas musikdramebyggnad… men det kanske helt enkelt inte var meningen att jag skulle arbeta där heller.

Skatten kanske stod att finna bakom husen i Drakenbergsparken den här aftonen?
Jag har redan hittat min dyrgrip som jag tagit till förvar härhemma. Det är givetvis Kyssling Pussling jag skriver om.