Plötsligen sitter man och gungar, mimar, ja nästan sjunger i den sammetsbeklädda biografstolen hypnotiskt indragen i någon slags musikalisk glitternostalgi TROTS att man samtidigt finner det hemskt besvärligt att bevittna storslagna aktörer ta ton - då det är det sista de bör göra för deras medelålderskarriär, det passar sig helt enkelt inte. Vissa stjärnor klarar saken galant (tänk: Moulin Rouge fröken Kidman, Herr McGregor eller den fantastiska Across the Universe med Marilyn Mansons flickvän Evan Rachel Woods fagra Beatles-stämma, för att nämna några) men Pierce Brosnan och Meryl Streep gör sig inte som sångfåglar. Tyvärr. I samma stund som dessa tankar flyger finner man sig själv skratta hjärtligt åt den kryptiskt invävda pianisten som visar sig vara Benny Andersson mitt i alltihopa.
Abba-låtar på hjärnan för resten av kvällen var vad som blev. Trevligt att se den med de två som skapade mig och två av systrarna. Tanto-picknicken innan var angenäm den också vilket jag tackar solen, maten och vittjutet för.
Käften brinner, kroppen svettas kryddor och munnen rapar cola.
Mätt, nöjd, mer än belåten är jag - så som alltid vid mina frekventa lunchbesök hos Tjabba Thai som ligger lite udda och gömd under jord i tunnelbanedunkel.
Jag räknar ned timmarna till en verklighetens saga om den fule mobiltelefonsäljaren med skeva tuggverktyg som blev en vacker tenor med sin glimmande röst, som kommer leva sin dröm genom sång på Sundbyholms Slotts utomhusestrad, Eskilstuna, för mig som en av många åhörare, senare i afton. Picknick med gåsskinnsattack är vad jag väntar mig.
17 mars 2007:
Paul Potts sjunger bedövande vackert den sista akten “Nessun Dorma” ( = ingen skall sova) i Giacomo Puccis opera Turandot inför en publik på “Britain’s got talent”. Ursprungligen sjungen av den okände prinsen som ögonblickligen blir förälskad i den vackra men ack så känslokalla prinsessan Turandot - den man som vill gifta sig med henne måste först lösa hennes tre gåtor. Om han misslyckas blir han halshuggen). Och vilken förmåga Paul Potts gått och burit inom sig sen! Ögonen glittrar såsom den stjärna han snart ska komma att bli…
Jag har haft det stora skrämmande nöjet att se Läderlappen före premiären med underbara och snyggtatuerade Katarina.
Barndomens “snälle” riddare med kumpanen Robin och deras “SMACK!!”“POFF!!?”-censur kan slänga sig i väggen. Det här är den extremt råa versionen av Gothams fladdermusliknande beskyddare. Inte trodde jag att någon kunde vara mer läskig i rollen som Jokern än Jack Nicholson.
Så fel jag hade.
Ledger gör en helt otrolig tolkning som fick mig mardrömma tre dagar efteråt. Den skräckblandade förtjusningen är total! Måste se den igen.
Vid mina sinnens fulla bruk, fångar jag ögonblicken, ljuden, smaklökarnas förnimmelse, doftorganets vittring, beröringens betydelse och det medvetande som saknar kategori.
En romantiker med försmak av ångan från älvan absinth, makaber och surrealistisk konst, musik som sticker hål på själen och leva livet som en saga skriven av Burton.
