Idag har jag, efter en trevlig halvdag på arbetet, sett en underbart vacker, nog så hjärtslitande men framför allt tårdrypande film med min syster V. Åh:

Den här tömde mitt saltvattenförråd…

Om jag hade varit kristen är det här som att möta Gud.

Både jag och Kyssling har lite klädbesvär efter insikten om vilka flådiga restauranger vi kommer dinera på, det kanske inte passar sig så väl att sitta i mysbyxorna liksom, hihi. Dessutom “behöver” jag klä upp mig varje dag, närmare Frälsaren i min surrealisttro än så här kommer jag inte och då vill jag vara vacker. Helt enkelt.

21:26

Oh, oh, jag glömde! Min kära mormor är kanske lite vimsig såhär på äldre dagar men kommer ihåg dåtiden som om den vore nu och när mor berättade om min stundande resa berättade mormor i sin tur om några bekanta konstintresserade till henne som åkt till Dalís hemland. Där hade de t r ä f f a t the man himself som tog emot dem - iklädd bara nattskjortan

Och sedan detta, det här är så fint så jag vet inte var jag ska ta vägen. Ih, nu åker vi snart! Ja om inte vulkaner vill annat förstås.

En fin grej (lite Dalí-tjatigt måhända):

A) jag sitter här efter en förhoppningsvis frisk dag på arbetet och tänker på allt som kunde ha varit annanstans om det inte vore för naturkrafter.
B) jag sitter med min kärlekshälft på restaurang Mimolet, strax bakom Hotel Llegendes i Girona och intar en lite senare dinering.

Det är lite hjärnroulette det här! Kommer vi? Kommer vi inte? Kanske får vi inte besked förrän vi står där på Arlanda innan avgång, färdigpackade och klara. Dagens mest lugnande skrivna var i alla fall ett lovord om resan ställes in, betalas pengar åter alternativt blir man erbjuden plats på kommande höst likadana temaresa. Så egentligen behöver man inte bry sig så väldans. Livet är fint ändå. Det är som igår när jag betalade in nittiotusenniohundranittiofyra pengar till allas vårat Skatteverk, vilket onekligen är en ginourmous summa pengar. Men jag hade räknat med hundra lax och nu blev det “bara” nittio, så på så sätt kan man glädjas med det och samtidigt pusta ut som en ordentlig god medborgare.

I vilken riktning än kastbyarna rör sig är existensen självt att ha fått evig blåst i seglen.

En av mina favorittavlor med Dalí.

Min egna fotografiska tolkning av orginalbilden (gjord i gymnasiet) med lite ägg, ketchup, hushållspapper med mera.

Idag, ett helt annat utseende, mycket fluffigt sådant:

Mycket fokus på de saligas hemvist nu, fast en strävan att det med ro, för varför slösa energi och magknip på sådant som inte går att påverka? Nä, just det. Livet är så vackert i sin helhet ändå, hur många resor man än inte kan åka på, hur mycket pengar man än förlorar. Cyperrymdens tidningar har någon slags katastroffetish, som om jordeborna var bräckliga, gjorda av glas. Fan, det ordnar sig. Världen har varit utan alla slags “metallfåglar” innan de uppfanns. Onekligen fungerade livet ändå.

Utanför vårat fönster finnes alla möjliga “ský”.

Det är inte bara över Island ett sådant finns, inuti min lilla halvtjocka mage har även ett orosmoln av större kaliber börjat växa fram, ligger där och puttrar och fräser som ett annat lavaberg… Äntligen, äntligen, äntligen har biljetterna kommit fram per e-post idag men… det står onekligen en vulkan i min luftväg till drömresemålet, till exklusivitet, lyxhotell, semester, tvåmannamys och framför allt mäster Dalí. Den yttersta färden.

Hela morgonen har jag stillsamt försökt förlika mig med att det kanske bara blir förbränningsrester av min snara framtidsplan, som om Morpheus förvandlats till någon slags Satansskap och river det verkliga luftslottet till grått stoft. Det gick bra, till en början, dessa tankebanor. Allt händer av en anledning och lite mindfullnessframkallande känslor. Sedan insåg jag medan febern steg och rossligheten i halsen ökade för varje ord jag dikterade, vilken enorm förlust det skulle vara på det själsliga planet, kanske även det ekonomiska, och vad hemskt låg jag skulle bli. Ja, usch. Jag vet inte vad jag ska skriva mer, ska ägna mig åt att hoppas istället, svälja Alvedon och se om Blund ger mig någon ro i alla naturkrafters frågetecken.

(Kvällens album är Duke Ellington, men jag orkar inte lyssna.)

Som om världens alla sjukligheter attacker mig, jag menar min gastroenterit light, och det här i hals - en lättare tonsillit? Som om det inte räckte har jag fått den månatliga “blödarsjukan”. Aprils damskydd: Libresse extra long, för det “praktiska” etuiets skull.

Ja, och Peter Steele gick och dog i hjärtsnörp bara 48 år gammal, frammanade med sin död några ungdomsminnen och musiken till dem. På tal om mellanting, stora organ fästa där, Kyssling min har åkt uppåt norr och lämnat mig som gräsänka, saknaden är djup och innerlig. Ja och sedan har inte drömresebiljetterna anlänt ännu och jag börjar katastroftänka som att jag bergis blir lurad på fyrtiosex lökar och hur tillförlitlig är egentligen en reseledare vars ena vän på Facebook är en politisk nykter alkoholist? Mina ord är hårda, men när man blivit lovad biljetter i början av månaden och sedan får höra att de istället kommer i början av veckan… och fortfarande inte har gjort det, ja då blir det som… se ovan.

Kvällens album är från en chokladfärgad, lite hulligare typ. Här sjungs det om “Blue Monday” vilken jag i mitt tråkiga tillstånd döper om till “Blue Thursday”:

Fats Dominos album kan hittas som vanligt här: 1001 album att höra innan du dör.