Det ofrånkomliga. Vilar under sten. Mina kreatörer, mina blodsband. För evigt älskade och saknade. Det är fint att minnas med ljus. Tack för att jag lever <3

Päronpäron. Farfar och farmor. Chokladsoppa, efternamnspåhittare, sötkyfos, skrynkelansikte, marängtårta, sagostigar, bergatroll, “har du hört den förr? -Nä? Men nu har du det!”, tussmötevägen, bulleribulleribock, farmor var runt 89 år när hon for över Atlanten till New Orleans och föreslog det första hon gjorde efter den timslånga resan att man skulle gå och dansa <3, mitt namn är en feminin form av min farfars förnamn. Hjärtkramp och armfraktursleda fick dem att knacka på pärleporten. Saknar er.

I ett hav bland ljus finns lunden till min morfars hågkomst.

Min omfångsrike stornäsade morfar. Ännu en hjärtkramp. Bestämd herre, tennisfantast, min bäste vän under en besvärlig tid, *gråtpaus*, midsommarledare, raketen, hawaiiskjortor, den första att hålla mig när jag kom ut från mammas mage, Tyresösomrar, puss och kram morfar jag önskar du stannat lite till liksom jag önskar detsamma för farmor och farfar.

Minneslunden.

Tvenne starka bidrag till min existens. Tack <3 Vi träffades aldrig. Gammelmorfar var slottschaufför och gammelmormor hemmafru. Gammelmorfar trilla av pinn alldeles för tidigt med dåtidens pandemi “asiaten”, synd att det inte fanns tvångsvaccination.