Och trots att jag vaknade den tid jag somnade föregående natt (alltså 3 (is a magic number)), trött som en tjur efter fäktning finns det hopp om fröjd och muntrare dagar. Ett starkt bidrag till detta låg och väntade mig i brevlådan. Frågan är bara - kommer jag kunna låta bli att lägga Hitler åt sidan för att göra realitet av ordspråket “den som väntar på något gott…”? Varje hudcell och hjärncell vill innerligt krypa in i konstnärens galna värld och förlora sig i densamma. Då kan man drömma gott.
Vi var riktiga muntergökar på tjänstgöringen idag, skrattade bort en hel kafferast, skojade om Görans Perssons kokbok innehållande “mina slemmiga efterrätter”, och var i full färd att beställa skönhetspaket till mottagningen bara för känslan av tidig julklapp mitt på dagen under arbetstid. Ack ja, det är en fin plats att jobba på, om man finge klona sig och arbeta på flera trevliga ställen samtidigt.
En afton av homocid och komisk vämjelse. Per öga alltså. Lite skrajsen vad som komma skulle satte jag mig i all min ensamhet på soffnivå och tänkte: “klarar jag att se dessa (som beskrives som “en av de obehagligaste filmerna som någonsin gjorts” samt “the filthiest movie ever made“) utan sällskap kommer jag kunna se Paranormal Activity” som efter all mediahype letat sig in i min hjärna med någon slags skräckblandad förtjusning. Tänkt som gjort. Jag tror till och med att jag kommer kunna sova utan mar inatt.
Nästa film är helt sanlöst galen, knasig, inget för känsliga, gapig, äcklig, skrikig och till min förvåning emellanåt härligt underhållande bara för att den är så himla knäpp! Eller som man skriver i boken: “Det här är kanske den bästa dåliga film som gjorts, och definitivt den mest beryktade och älskade (om det nu är rätt ord) skräprulle som någonsin kravlat sig upp från den amerikanska underjorden.” Det är ett pågående krig kring en titel om att vara de mest snuskigaste levande människorna i världen. En transvestitmamma med sina barn Crackers och Cookie vars egen mamma är förälskad i ägg och sitter i en spjälsäng i en rosa husvagn med leopardtapet och rosa skåp i köket - vilket är deras hem. Och… nä det går inte att förklara.
“You have been convicted of ASSHOLE-ISM!”
Förutom filmgluttandet har jag idag gjort bort det sista IT-provet, så nu är det “bara” projektet kvar innan utbildningsavslut om cirkus en månad. Yay.
En gång för hundrasju (107!!) år sedan hade denna helt genom fenomenala film premiär, världens allra första inom science fiction-genren, skapad av en trollkarl/skådespelare vid namn Georges Méliès. Min omedelbara reaktion av det som nyss visades framför mina ögon var stumhet ur en positiv synpunkt. Är inte “Resan till månen“ helt bortom fantastisk, magnifik och förtrollande så säg?
“Mélièrs skapelse intar en rättmätig plats som en av den internationella filmhistoriens milstolpar. Trots det surrealistiska intrycket är Resan till månen en underhållande och nyskapande film som förmår kombinera teaterns knep med filmmediets gränslösa möjligheter.” - 1001 filmer du måste se innan du dör.
Och 94 år senare, 1996, har The Smahing Pumpkins idétorka avseende musikvideo och låter onekligen sig inspireras av ovanstående:
Ack, fransmännen! Bäst inom cinematologi enligt min mening!
Det var lill-lördag. Huvudet proppades med information, som senare skulle leda till massiv huvudvärk, via journalsystemsutbildning. Annars var lärandet bra. Trött med cefalagia och pissnödighet styrdes stegen till det stora runda biblioteket för att låna lite kvällslektyr. Den högst ostrukturerade facksalen i ämnet konst irriterade så pass att stället lämnades utan bok i hand. Istället skedde en impulsartad tröstshopping, min tidigare köpta litteratur fick sig en kompis och jag har plötsligen tvåtusentvå saker att göra innan jag dör.
Ps. Harold å Maud står som sevärd, alltså 1000 to go, varav 999 böcker kvar att läsa ds.
Tacka vet jag repriser (för dansant tv). Ger mig sömnutrymme.
Det finns inte så mycket att orda om då rörelserna talar för sig själva, men med nedanstående klipp ger jag en god anledning till att slå på dumburken kanal 5onsdagen den elfte november klockan 21:55 (SYTYCD) för att klistra sig vid rutan, hänföras, beröras och ibland förfäras över vad som försigår på svängomgolvet.
Hjärtslitande, gåshudsframkallande, och ack så vackert:
När vinet glöder i de fyllda glasen
och vi börjar bli i gasen
då lossnar tungans band
Vi som gått omkring vart så blyga
vi slutar upp att smyga
modet kommer efter hand
Hej, tjo och klackarna i taket
nu visar vi helt naket hur modiga vi är
Inga ord kan bli för stora
vad har jag att förlora
Så var det med det!
Senare när berusningen har lagt sig
och det som jag har sagt dig
verkar ganska meningslöst
Då undrar jag över hur du ser mig
man får se upp hur man beter sig
och då skrattar jag nervöst
Mitt hjärta har en frusen inneboende
med pajat självförtroende
som inte mår så bra
Hon plockar fram allting
jag gömmer minns allting jag glömmer Hon säger att hon är jag
Ah, temakvällarna på svt2 brukar vara relativt underhållande. Kvällens tema om blodsugare fick mig att återigen ihärdigt längta till biopremiären av “Låt den rätte komma in” den 24 oktober - hyllad så det skriker om det och Västerlandet är redan i färd att göra sin version. Det roliga är att min vision utifrån boken överensstämmer till fullo med det lilla jag skådat på trailern. Samma kalla miljö, färger, karaktärer.
Konstigt att inte “The Hunger” omnämndes i programmet… en av mina favoritvampyrrullar (inte helt otippat med David Bowie i huvudrollen och en inledningsscen med Bauhaus “Bela Legosi’s Dead”):
På tal om röd vätska - månadens binda: Ultra Super Plus från Euroshopper till en kostnad av 12,50 SEK. Märkbar kvalitets- och ekonomisk skillnad från förra månadens parfymdoftande Always. Jag är fattig.
Har ni inte sett denna, gör det. Och till Oscars-akademin vill jag bara skriva: snälla nominera till Guldgalan. Den är exceptionellt bra. Brügge är dessutom en underbar medeltida stad som jag fick nöjet att besöka under en kontoristkonferens för ca två år sedan.
Mer än ett år, men en väl värd väntan - Salvador Dalís utställning på Moderna Museet 19 september 2009 - 17 januari 2010. Tack till V som berättade det för Dalítokiga mig.
Eller som man skriver i boken: “Det här är kanske den bästa dåliga film som gjorts, och definitivt den mest beryktade och älskade (om det nu är rätt ord) skräprulle som någonsin kravlat sig upp från den amerikanska underjorden.” Det är ett pågående krig kring en titel om att vara de mest snuskigaste levande människorna i världen. En transvestitmamma med sina barn Crackers och Cookie vars egen mamma är förälskad i ägg och sitter i en spjälsäng i en rosa husvagn med leopardtapet och rosa skåp i köket - vilket är deras hem. Och… nä det går inte att förklara.
