Dagens absolut bästa val var att kvarvara i drömmöbeln när gryningen kom, således INTE masa sig upp för extraknäcks skull. Det behövde både min hals och jag. Vilken frihet att vara hemma en lördag, det har jag inte varit på länge nu. De senaste helgerna som passerat så har minst en av dagarna använts till pengatjäning. Kurera mera, jag låter nog söndagen bli arbetslös den med. Tar igen allt nästa helg (det ger trots allt fortfarande bra med stålars). Vaknade till ett mobilt kärleksmeddelande, som gjorde mig sådär mysig inuti. Kyssling kom hem, för jag längtar efter dig.
Albumet jag skulle lyssnat på igår när jag var vulkansvag, lavaledsen, gick knappt att lyssna på idag. Skriande jazziga trumpeter, min öronhinna ömmade! Faktiskt det första album jag inte klarat av att höra på. Det kommer givetvis finnas i länken nedan trots det. Sedan har det avverkats några till. Ytterligare Frank Sinatra (toppen att diska till), The Crickets - Buddy Holly och Count Basie. De gjorde inte lika ont. Annars har jag mest lagt ögonen på Skavlan på SVTplay och plockat lite papper. 1001 album att höra innan du dör.
idag brast precis alla tilltänkta planer. Just som jag lämnade en mening föregående kväll om hur frisk jag höll mig “dricker Brämhults pressade apelsinjuice varje dag, det _måste_ vara därför!” till min allra käraste, öppnades ögonlocken efterföljande gryning (alltså denna) med en hals som gjorde sig påmind. Taggtrådskänsla. Inte tänkte jag mer på det, härda. Under dagen accentuerades besvären, med febervarm panna, glansiga ögon. Jag skulle behöva svika. Delvis min syster V och den efterlängtade träningen vi skulle prova på för första gången tillsammans, Core Bosu på Friskis & Fettis. Delvis en lika mycket efterlängtad vändejt med Veronica. Men det blev just ingenting av med det, suck och stön strösslat med besvikelse :(
Som om världens alla sjukligheter attacker mig, jag menar min gastroenterit light, och det här i hals - en lättare tonsillit? Som om det inte räckte har jag fått den månatliga “blödarsjukan”. Aprils damskydd: Libresse extra long, för det “praktiska” etuiets skull.
Ja, och Peter Steele gick och dog i hjärtsnörp bara 48 år gammal, frammanade med sin död några ungdomsminnen och musiken till dem. På tal om mellanting, stora organ fästa där, Kyssling min har åkt uppåt norr och lämnat mig som gräsänka, saknaden är djup och innerlig. Ja och sedan har inte drömresebiljetterna anlänt ännu och jag börjar katastroftänka som att jag bergis blir lurad på fyrtiosex lökar och hur tillförlitlig är egentligen en reseledare vars ena vän på Facebook är en politisk nykter alkoholist? Mina ord är hårda, men när man blivit lovad biljetter i början av månaden och sedan får höra att de istället kommer i början av veckan… och fortfarande inte har gjort det, ja då blir det som… se ovan.
Kvällens album är från en chokladfärgad, lite hulligare typ. Här sjungs det om “Blue Monday” vilken jag i mitt tråkiga tillstånd döper om till “Blue Thursday”:
Det är en Lola Solstråla som skriver. Lysande klimat har sådan inverkan på mig. Imorse var jag farligt nära att stanna hemma från arbetet på grund av ett bakhåll som ville vädra sig eller snarare titta ut i tid och otid. Det kan nog klassas som en arbetsskada, när man skriver bajs mest hela dagarna, vilken färg det kan ha (gul, grön, svart), vilken konsistens (min äckligaste favorit är “kesokonsistens”, jag älskar liksom keso :() är det kanske inte konstigt att man börjar syna sin egen avlämning i klosetten. Jag kom fram till en bedömning av gastroenterit light, den utan kräkningar. Tarmarna fortsatte att vrida sig samtidigt som pengaångesten tog sitt stadiga grepp om hjärnan, och jag trotsade därför ränndefekationen och infann mig på stället där jag tjänar dineros. Det blev faktiskt bättre några timmar in på dagen (tack och puss bullermagen för det).
Några skriverier senare och jag pratade med min syster V om den uteblivna träningen och hur jag ånyo behövde svika henne idag. Att lyfta skrot när saker inte alls säkert håller tätt kändes som en särledes dålig idé. Blev dock så inspirerad av min egen lathet i kontrast till systers gymmande att jag promenerade hem. Kyssling kom och mötte mig på vägen, min fina pussgurka.
Annars har jag som vanligt funnit ytterligare energi i en burk Red Bull.
Ikväll sitter jag och lyssnar på swingkungen, och huj vad det svänger om Louis Prima, man vill ju bara dansa! Dansa rumpan av sig, dansa bort dyngan!
Äsch, jag kan inte riktigt gå och lägga mig än. Såhär blir det alltid framför Spotify “bara eeeeen låt till” och när den sången gått färdigt kommer ännu en som bara MÅSTE lyssnas på och detta besatta mönster fortgår i oändligheten tills tiden gör sig påmind om att det inte finns så många timmar kvar att sova på. Motvilligt släpar jag mig då till sängs och förbannar att jag inte gjort det tidigare. Knäpp? Javisst!
Det blir bara bättre och bättre i snäckorna för varje blädderblad. Nu med ljuv, ack sorglig country från The Louvin Brothers “Tragic Songs Of Life”. Duons ena medlem var tydligen väldigt självdestruktiv, suput med våldsamma vredesutbrott. Låtarna handlar om svaghet, synd, tragedi och frestelse. Fastnade mest för denna, en folksong, vilken kan höras i en helt annan upplaga, med ett helt annat band, i en helt annan genre 37 år senare. Det senare bandets frontfigur hade dock lika plågat sinne som duons ena hälft…
Elvis, Elvis, Elvis. Det går inte att inte tycka om vad som kommer ur Kungens mun. Här ovan bara 21 år gammal. Det är mycket möjligt att detta musikaliska tycke är genetiskt, som dotter till ett Elvis-fan utan dess like, min käre skapare. Pappa sjöng alltid Elvis-godnattsånger till oss när vi var minismå och på äldre dagar samlade vi ihop la familia för att se Elvis-konserten i Globen, i vilken Elvis närvarade i all sin dödliga frånvaro på storbildsskärm medan hans högst levande bandkamrater stod och spelade med sin instrument. Det var ganska coolt. Även fars barnbarn tar över gillandet, lilla söta Ella som till exempel håller på att lära sig Elvis-låtar per fiol, så himla gulligt.
Söndagen försvann lika snabbt som den kom, känns det som. Fortfarande mör, har gjort ingentinget igen, låtit disken stå, smutskläderna förbli i tvättkorgen… Sovit bort onödiga timmar, blivit ännu tröttare. Nu har det gått en vecka utan träning för orkeslösheten och det känns. Kyssling är en del krasslig och det är inte omöjligt att jag är på väg åt samma håll. Faktiskt tror jag att man alltid kommer vara lite småsjuk när man jobbar bland barnbaciller. Samtidigt kanske det byggs upp ett sjujäkla immunförsvar. Vem vet.
Tänkte försvinna in i drömrummet med ytterligare en bok jag köpte hem från rean, med inspiration från Veronica, nämligen Nick Caves “Bunny Munros död”, en litteratur jag glupskt lägger ögonen på, den är riktigt bra. Funderar på att vara så där arlatidig på tjänstgöringen imorgon så att jag kan gå tidigare därifrån. Är så långt man kan komma från morgonpigg, men är ännu värre eftermiddagsseg.
För nu ska det ljuda. Jag befinner mig i en slags tjänstgöringsdimma, ty den senaste tiden har jag egentligen arbetat rumpan av mig. Hela påsken gick åt till det. Och sedan är det svårt att låta bli alla extratillfällen när man vet med sig att det ger vinst i lönekuvertet. Men i alla fall, i den här suddiga jobbatmosfären klickade jag på bokrean hem ytterligare ting att göra innan jag dör (enligt test på Facebook är det alldeles snart, vilket får mig att undra varför jag gjorde den där jävla undersökningen eftersom jag är galet vidskeplig und so weiter, men gjort är gjort med utgångsdatum 100505). Den här gången ska jag lyssna mig till 1001 album. Jag vill tro att det här kommer vara en enklare syssla än att läsa de 1001 böckerna eller se de 1001 filmerna, med lite hjälp från min gröna runda vän Spotify. Om jag lyssnar till ett album om dagen kommer jag ha att göra i 2,742465753424658 år! Ni får också höra såklart. Första albumet ut är Frankieboy, vars musik tyvärr gör mig illa till mods, irriterad, uttråkad, slö, ja faktiskt lite arg. Och jag förstår inte varför. Den mannen bar på en väldigt bra röst. Men de jazziga tonerna till genren har aldrig tilltalat mig. Kanske skulle det gå bättre med ett glas vin, lite 50-talskläder, en stjärnklar natt med lagom mysitg berusat sinne och rött läppstift?
Nå, jag valde ut en låt från samlingen som var mer okej än de andra, inte lika argbiggebetingad.
Snart är det dags för god natt och sova gott. Imorgon ska jag undvika att ta mig till Söderns vita pärla och bara bara vara ledig samt se fram emot den nya veckan med after work och en Lars Wallin modevisning dit jag så snällt blivit medbjuden av fina Veronica (tack igen dollie). Med lite tur kanske jag får mig en ny hårfärg och blir luggad också. Med allra största sannolikhet kommer biljetterna till Barcelona och ja nästa vecka kommer bli en fin vecka.
Förresten är jag mäkta stolt över min fästman, han har ett vackert skal med ännu vackrare innehåll och en helt fantastisk hjärna. <3
