Knäcket jag mest brukar äta en gång om året, den tid då tomten knackar dörr. Ty vi råkade somna ifrån våran tilltänkta middag och mellan två drömmar på lite halvskakiga ben gick jag upp och satte i mig mackan för jag tänkte att något måste ju magen få. Stackars lilla kista, inte mycket att bita i om man säger så.

Tanken var god. Lite indiskt sÃ¥där pÃ¥ kvällningen med kryddad kyckling (ICA-färdig) och jasminris samt ett grönsakstak marinerad med ättika (sÃ¥där gott som pÃ¥ restaurang) pÃ¥ hela rama härligheten. Bara det att det blev nÃ¥gra droppar för mycket vätska med beskt resultat…

Inte ens bilden blev bra. Blö.

Man blir visst innerligt dÃ¥sig av att omges av kartonger. Planlöst och utan ork gick jag varv efter varv runt i matbutiken med fästmannens ”vadsomhelst”-önskan i huvudet. En färdigrätt? TrÃ¥kigt. SkittrÃ¥kigt. Soppa? Mäh, det Ã¥t jag ju igÃ¥r. Nä, jag ville ha nÃ¥got ”söndagsaktigt”. En extraprislapp i neon lyste frÃ¥n lövbiffsförpackning i köttdisken och idén blev given. Det var ungefär hundra Ã¥r sedan jag Ã¥t nÃ¥got dylikt. Skruvlockspotatisen tog jag enbart av estetiskt tilltalande skäl. Jag minns en gÃ¥ng i tiden när det fanns verktyg pÃ¥ tv-shop som kunde göra girlanger av gurka och hacka tomater pÃ¥ ett speciellt sätt, Ã¥h. Vad skulle inte jag ge för ett sÃ¥dant set? Mycket, om jag sÃ¥ bara hade pengar. Vilka ju i den sparsamma kvantitet de är nu mÃ¥ste hushÃ¥llas till flytten… *surrealistisk kulinarisk suck* NÃ¥, men lite grönt till detta och en klick bearnaisesÃ¥s av en sÃ¥dan dära mästercock (avsiktlig felstavning för provokationens skull) sÃ¥ är det möjligt att man blev lite piggare efter dess väg ned för strupen. Men bara lite.

Det blev ett härmaperecept på tomatsoppa jag ursprungligen hittade hos niotillfem för cirka två år sedan och som jag sedan dess lagat i omgångar eftersom den är så god. Enda skillnaden är addition av chorizo och morötter (och andra gånger har både vitkål och paprika fått följa med ned). Plus riven mozarella som kronan på verket, det är ju ändå lördag säg?

Plötsligt händer det; från rygg- till magläge i en enda rullning. Härnäst klara, färdiga, kryp? Ih, jag spricker av stolthet <3

Vi köpte fredagsmys (inkluderande en och annan OLW-påse givetvis) för barnbidraget och höll oss till den svenska medelklassen med att därutav göra tacos. Vilka jag glömde fota, fasiken! Mitt hjärnkontor håller konstiga öppettider men är för det mesta stängt sedan en veckas omvänd dygnsrytm. Jag är galet trött men kan samtidigt inte sova. Längtar efter Blund.

Två päron, eller två paranteser om man så vill, möttes för lägenhetsflykt denna vintermilda torsdag. Plats Liljeholmen, varvid en surrealistisk fruktpark ligger, så gullig med sitt färgsprakande mot den grå betongen att den bilddokumenterades enligt ovan.

Och det måste varit meningen att dessa mödrar skulle träffas på den där föräldragruppssammankomsten före jul, med en ögonblicklig vänskap. Det är inte varje dag man stöter ihop med någon vars bakgrund man har gemensam och som man tycker att man känt i tusen år även fast man totalt setts fyra gånger. Jag är så himla glad att fina Linda-Marie med hennes sötnisse Alve var i min grupp. Det måste varit avsiktligt från något håll. Åh.

Hursom fikade vi och hanterade våra pojkars utvecklingsfaser så gott vi kunde. Dagen försvann snabbt i rolighetens tecken.

Väl hemma började superhjälten med ett nytt förfarande; gnällprata, för att sedan fira av världens hjärtligaste skratt eftersom det tydligen var himla roligt att jag råkade nysa. Jag blev tvungen att låtsasnysa säkert en halvtimme för att bädda in mina öron med ljuvligheten. Han kiknade och studsade medan jag grät av flabb och kärlek.

Min lilla glädjeljudsmakare, att livet är så bomulligt och rosa med dig <3

Den oerfarna citymamman begav sig något nervöst (underjordisk hissorientering, trottarkantsfasa, skötrumsförsäkran) under tisdagen in till stadskärnan med den ärtgrönsklädde superhjälten för en indisk fika med en fager väninna och tänkte i samband med det att hon skulle fortsätta utnyttja metropolen till max innan hon lämnar den därhän.

Det är inte så mycket latte över mig i vardagliga kläder med lille sovhjärtat i famn (vänster bild) vilket jag ej känner mig brydd över så här i flyttartagen eller över huvud taget. Det var fint att träffa den förtjusande donnan (höger bild) tyckte både jag och kosmiska C, hoppas på fler tête-à-têtes innan bostadsbyte.

Jag kan inte lÃ¥ta bli att känna mig nÃ¥got rojalistisk dÃ¥ jag upprepat tänker pÃ¥ det som jag snart ska skriva om med meningen: ”Nu vänder vi blad”.

Men det handlar knappast om någon skandal, nejdå.

Vi pÃ¥börjar ”bara” ett helt nytt kapitel i livet med att byta betong mot snöberg, cigarettluft mot hälsosamt syre, tunnelbana mot lift, stress mot lugn, ohövlighet mot godhet och listan kan göras lÃ¥ng. Kort sagt – vi säger hejdÃ¥ till Huvudstaden och förflyttar oss till Ã…refjällens vänligaste by istället.

En gång i tiden var jag något motvillig att lämna min finaste lilla slottsvåning, packade lite sorgsamt ihop klockorna men var väl trots allt ganska optimistisk när vi väl var på plats i det nya. Föga anade jag att det nya boendet mest skulle svida i plånboken med en monsterhyra.

Jag kommer alltid sakna mitt krypin pÃ¥ Stockholms mest avgasrika gata men att lämna kvarteret TvÃ¥lflingan gör mig som ingenting. Alls. Det är nästan jobbigt att vÃ¥ran resa norröver börjar först i april (fast ur ett annat perspektiv är det bra, det är mycket att stuva ihop och göra sig av med). Nog för att vÃ¥rat inhysande här har bjudit pÃ¥ fina kulisser frÃ¥n verkligheten som om hösten, efter isländskt vulkanutbrott eller som allra senast med raketer i skyn och varit gulligt med att man kan fÃ¥ bestämma färg pÃ¥ Telefonplanstornet om kvällarna, men vad är väl ett busstorg med anslutande tunnelbana samt konstfacksbyggnad jämfört med höga berg och djupa dalar (här är vännen, som mig behagar. Hej hopp, min lilla hjärteknopp, vi ska’ dansa, tills solen rinner opp)?

Nej, jag ser fram emot att börja om helt nytt, på mycket större oerfaren yta (med balkong!) till mycket lägre pris, på en plats där mitt lilla knyte får den miljö han förtjänar. Det kommer bli kungligt.

Eller flytande tre-rätters med blÃ¥bärssoppa, brunbubbel (Cola) och Resorb hallonsmak. Det blir ju lite sÃ¥där när maginnehÃ¥llet tömts och försiktigt bör fyllas pÃ¥ igen. Förresten, Sagolika Soppor – den bästa i kategorin och precis som dess märke  pÃ¥minnande om en fabel i mun!