Hej! Jag är i Körsbärslandet och givit mer uppmärksamhet till att jobba, träffa SuperNovor och andra vänner, päronmysa, kalasa och fängelsekonserta mig än till bloggen. Under tiden kan jag meddela att jag går att finna på Instagram här.

Åh. Samma rysliga vånda år efter år. Den förskräckliga längtan till att klä ut sig, få kreera ett monster eller något snarlikt som för att få utlopp för esteten i mig. Och alla dessa skräckaftonar som gått mig förbi, som slutat i ingenting eller totalt hemmavara. Det råder repris så även under 2012. Tydligen har önskan funnits där sedan 2008. Jag har ännu inte kunna dra nytta av mina fantastiska zombieskor. Var i alla Frankensteins vidunder tar tiden vägen? Inte heller kommer jag kunna traditionsenligt följa med på själaresa under Allahelgona med mina föräldrar för att hälsa på deras föräldrar. Så jag får begrava mig i lite återblickar, slänga några extra slemmiga ögon på mästers döskallekonst och sucka skrovligt.

2006 var året då jag smyckade mig till den glittrande älvan Absinth (och blev förevigad tack vare fina Petra Salmi som gjort skogsväsen av mig förut).
Jag har även varit Marie Antoniette (med huvudet på skaft så att säga), harpunerad sjöjungfru, obducerad docka och bästa hittepå: skottskadad playboybunny.
I min hårresande fantasi kommer jag något skrajset år vara en råttförgiftad Mimmi Pigg och gärna den suicida Miss World-modellen i Beetlejuice.

För att linda lite mumiebinda på såren mysryser vi nu till klassikern Poltergeist och äter våfflor som ju är horribelt gott.

Ps. Något hemskt roligt är att mitt lilla t-shirtspöke idag på dagis åkt pulka för allra första gången i sitt liv <3 Ds.

Jag har redan nämnt två favoriter tidigare men här i all sin korthet:

1. Breaking Bad
2. Dexter
3. Six Feet Under
4. The Storyteller
5. The Simpsons

What about yours?

Ojdå, det här var visst svårare än jag trodde. Det finns ju så många fantastiska filmer, det är svårt att begränsa sig! Men här i alla fall, utan inbördes ordning:

I kategorin ”NÃ¥gonting du aldrig har sett förut.” Ã…h, herregud vad bra den är. Lönnmördare, dvärgar, svart komedi, kärlek och Brügge! Jag var i Brügge med mitt förra jobb, det är sÃ¥ himla vackert där. Ville gÃ¥ upp i tornet pÃ¥ torget (som de ocksÃ¥ gör i filmen) men de hade stängt dÃ¥. Blev särskilt förtjust i att de hade en Salvador Dalí-utställning i huset bredvid.

I katergorin ”Helt ojämförlig nÃ¥got annat.” Här tappar jag orden för den är sÃ¥ exceptionellt bra och jag har sett den utan att ljuga ett 20-tal gÃ¥nger nu (senast med min kusin glasmästarinnan) och har inte tröttnat än. Kommer aldrig tröttna.

I kategorin ”Visuell klimax”. En av de vackraste filmerna jag har sett.

I kategorin ”Ge mig Ã¥ngest.” Se den inte ensam, som jag gjorde, den första gÃ¥ngen du ser den.

I kategorin ”Sagosurrealism”. Terry Gilliam for the win!

Bonusrullar:
I kategorin vintermys:
Elf
Kan du vissla Johanna? (julaftonsmåste!)
Edward Scisssorhands

I kategorin romantik:
Amélie (såklart!)

I kategorin ”70-talspsykiskt”
Gökboet

I kategorin ”Best of Cohen-brothers”
Fargo
Arizona Junior

Se också: City of lost children, Dark City, Stardust och nu orkar jag inte räkna upp några fler!

Vilken/vilka är din/a favoritfilm/er?

1. Jag tror varken pÃ¥ Gud eller Satan. Däremot är jag frälst av naturens praktfullhet och är en surrealist ut i fingerspetsarna vilket gör mig övertygad om att Salvador Dalí är allsmäktig (det var fint att kunna infoga sig själv i Hans tavla här ovan genom appen PhotoFunia). Trots min okristlighet tänker jag ändÃ¥ att människor hamnar i himlen när de dör och jag brukar ibland ”be” till mina saknade bortgÃ¥ngna.

2. Jag är 148.5 cm lång. Eller kort kanske man säger. Tror dock att det står 150 cm på passet. Varje centimeter räknas sedan man slutade växa i sjätte klass.  Inget jag ojar mig över, det enda som kan kännas knasigt är om man går om en grupp förskolebarn och märker att de är lika långa eller längre än en själv. Annars gör min korthet mig unik och jag skulle inte vilja bli längre om jag så fick möjligheten. En av mina bästa vänner är också småväxt och det dröjde inte länge förrän vi började kalla oss för dvärgsessorna.

3. PÃ¥ tal om bästisar – när jag var liten var en transsexuell höna min främsta kamrat.

4. Jag kan sitta i timmar med att leta och klippa bort trasiga hårtoppar från mitt svall, det är som världen i övrigt försvinner medan jag håller på. Jag petar även på tok för mycket i öronen, en riktig topsoman.

5. Jag har aldrig varit arbetslös och har jobbat sedan 17 Ã¥rs Ã¥lder (samtidigt med skolgÃ¥ng). Som mest har jag haft tre jobb samtidigt (ett extra pÃ¥ ultratidig morgon 06-08, ett fast heltids 08-17 och ett extra pÃ¥ kvällen 18-21) fast det är inget jag rekommenderar. Speciellt inte om man bor en timme bort med tÃ¥g frÃ¥n arbetsplatserna. Trots den erfarenheten hade jag en heltidsutbilning till medicinsk sekreterare samtidigt som jag hade mitt heltidsjobb… samtidigt som jag utbildade mig till makeupartist för inte alltför mÃ¥nga Ã¥r sedan. Men om man vill nÃ¥got sÃ¥ lyckas man. Det är ocksÃ¥ mitt motto: Ingenting är omöjligt!

Den som läser detta får mer än gärna lämna fem fakta om sig själv i kommentarsfältet

Sporrad av bästa Katta Kvacks roliga listor beger jag mig (med start imorgon) in på samma spår, dock en något nedbantad eller halverad sådan enligt följande:

Dag 1- 5 fakta om mig själv

Dag 2- 5 favoritfilmer

Dag 3- 5 favoritserier

Dag 4- 5 konstigaste raggningsrepliker jag hört

Dag 5- 5 bästa konserter jag sett

Dag 6- 5 favoriträtter

Dag 7- 5 favoritdrycker

Dag 8- 5 favoritsnacks

Dag 9- 5 favoritböcker

Dag 10- 5 favorittidningar

Dag 11- 5 manliga favoritskådisar

Dag 12- 5 kvinnliga favoritskådisar

Dag 13- 5 kändiscrushar

Dag 14- 5 favoritband/sångare

Dag 15- 5 fiktiva favoritkaraktärer

Dag 16- 5 favoritsånger just nu

Dag 17- 5 saker jag ville bli när jag var liten

Dag 18- 5 favoritpyssel

Dag 19- 5 saker jag inte kan gå ut utan

Dag 20- 5 saker jag måste göra innan jag dör

Dag 21- 5 internetsidor jag ofta besöker

Dag 22- 5 heta fysiska saker på en eventuell partner

Dag 23- 5 heta egenskaper på en eventuell partner

Dag 24- 5 favoritspel

Dag 25- 5 saker jag gör när jag har tråkigt

Dag 26- 5 saker jag älskar med mig själv

Dag 27- 5 saker jag önskar att jag kunde förändra

Dag 28- 5 saker jag ångrar

Dag 29- 5 önskningar

Dag 30- 5 ställen jag vill åka till

Mullfjället i sagolik vinterskrud helt apropå ingenting.

Det vackraste jag lyckades fånga igår, en flock Hitchcock-bevingade varelser som verkade flyga efter regi och skapade världens mise-en-scène. Och ja, vintern har kommit hit. Mer om det i ett annat inlägg (ett glatt sådant).

Dagis kidnappade mig frÃ¥n bloggosfären för att samla en triljon vuxenpoäng. Detta medförde enbart positiva ting sÃ¥som att till exempel bli rutinerad, hitta ett bättre sätt att ta tillvara pÃ¥ dagen*. Den enda bieffekten skulle väl vara dÃ¥ att man har ”Här ligger vÃ¥r lilla fru katt och magen är alldeles platt för hon har just fÃ¥tt sex smÃ¥ barn – smack smack smack smack smack smack – som snuttar hela dan!” pÃ¥ hjärnan och nynnar smÃ¥folksmelodier där smÃ¥ sniglar ska akta sig och vimsiga spindlar klättrar upp och ned för trÃ¥’n beroende pÃ¥ väder.

* Fast det är inte riktigt sant, för i samma veva som vardagen började ordna upp sig med sömn och mat fann vi Breaking Bad och blev globeroende förmiddag som eftermiddag, kväll och natt. Den kan mycket väl vara den bästa serien jag någonsin sett, en fasligt nagelbitande blandning av MacGyver och Dexter. Nu har vi sett allt som går att se och det har helt plötsligt blivit tomt, naglarna håller på att växa ut igen. Tröstar mig med The Big C (via Netflix, hej och hå vilken fin uppfinning!) som också är helt fantastisk i sin egendomlighet. En mycket lugnare variant av hur ett cancerbesked ställer om livet.

 Nu var det kanske inte meningen att det här inlägget skulle handla om tv-följetonger, jag ville egentligen bara skriva att jag är tillbaka och bloggnödig! Bonsoir, ses imorgon!

Ni har läst det förut; dagarna bara rinner iväg. Eller nej, fel ord. De rusar vÃ¥ldsamt fram precis som vattnet i Tännforsen, som om de hade brÃ¥ttom mot stupet, ivriga att avsluta sina timmar och lÃ¥ta en ny dag ta över. Vi har inte varit pÃ¥ vÃ¥ran älskade topp sedan vi sa, ja t.o.m skakade hand pÃ¥, att hit skulle vi minsann klättra MINST fyra dagar i veckan. Som jag saknar höjden där alla i-landsproblem genast blir obetydliga, minimalt smÃ¥, vid Ã¥synen av de väldiga bergen… MÃ¥ste.ta.mig.upp. Och andas litegrann. Det är ett virrvarvets garnystan i huvudet, lite om allt och inget fast kanske mest om framtiden, hur den ska se ut. Mammaledigheten är räknad och även fast tre mÃ¥nader dit är det som att man är där innan man vet ordet av.

(PÃ¥ tal om fjäll – Skutan bär nu en gedigen skrud av snö, fast här i dalen är det fortfarande en färggrann höstsaga som berättas.)

I lördags var mitt lilla hjärtegryn 0 år och 364 dagar gammal. Idag är han 1 år och 4 dagar och jag förstår egentligen ingenting när jag minns hur jag låg och bävade för att behöva se min uppskurna mage i operationslampans reflexion (eller i sjuksysterns glasögon för den delen) som om det vore igår. Fast jag fattade i och för sig ingenting då heller, hur en sådan liten juvel kunde komma från mig. Nå, jag sitter och gör en födelsedagsvideo (som tar tid) och tänker att med den kanske en förlossningsberättelse skulle vara på plats så här långt senare? Kyssling bakade en gräddtårta på den stora dagen och köket blev kalas med ballonger och färgglada presenter. Liten åt hallongröt och girlang till frukost och när det var dags för bakverket lufsade vi i oss som om vi vore några karaktärer ur Brakfesten (filmen om några medelålders män som bestämmer sig för att dö, åker till ett hus och äter ihjäl sig, alltså bokstavligen. Dom spricker.)

Och nu har vi börjat inskolning på barnstuga. Jag har förstås inget att jämföra med men det är världens bästa och allt känns så bra. Det första lillsnoddas gjorde var att gå in till målarrummet och det gjorde hans estetiska moder alldeles öm i bröstet. Sedan har han lärt sig klappa sina små ljuvliga händer och det känns som om utvecklingen drivs på rekordsnabbt i och med dagis.

Egentligen syftar rubriken på hur mitt hår används som snuttefilt men jag orkar inte skriva något mer. Dagis är en pärs även ur positiv bemärkelse och efter våra sömnstrider händer det att jag bara sitter och sitter som en håglös zombie utan några som helst hjärncravings. Ungefär som nu. Så jag sätter punkt här.

Ögonfransserumet Xlash fanns att hitta i min brevlåda i fredags. Det tackar jag för som inte alls är främmande för sådana här typer av produkter sedan jag provat Revitalash och sett en markant skillnad. Jakten på en svepande fransrad har pågått sedan något år tillbaka, jag började med förlängning vilken var fint tills fransarna föll av och då tog med sig de befintliga som blev både korta och stubbiga. En snabb översikt på Google kan skvallra om en liknande biverkan (om man slutar med näringen) av detta men jag tänker prova i vilket fall, det är kanske individuellt hur det ter sig?

Så här har ni fyra par oredigerade trötta mammaögon med Rudolf-röd mule och hur stråna ser ut idag. Man ska ha detta som ett dagligt kvällsbruk och det sägs att förändringen till tätare, mörkare och längre sådana kommer att synas inom tre-fyra veckor. Fortsättningen följer med andra ord, blink, blink!